Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Tillbaka till Amgash

Elizabeth Strout lyckas med sina löst sammanfogade berättelser borra sig in i människoöden på ett sätt som känns nytt och äkta. Det låter orättvist klyschigt, för det är riktigt bra, skriver Oline Stig.

Elizabeth Strout.Bild: Leonardo Cendamo

Elizabeth Strout

BOKEN. Vad som helst är möjligt. Översättning Kristoffer Leandoer. Forum.

Vad ska man kalla en serie noveller som hänger samman, roman eller novellsvit? Många förlag föredrar nog den trygga benämningen roman för att locka läsare. Och kanske spelar genretillhörigheten mindre roll om boken är riktigt bra. Det tänker jag när jag läser den amerikanska författaren Elizabeth Strouts senaste bok, ”Vad som helst är möjligt”, som består av nio noveller som bara är löst sammanfogade, utan övergripande handling.
De som har läst Strouts förra roman, ”Mitt namn är Lucy Barton”, som belönades med Pulizerpriset och blivit hyllad tv-serie kommer att känna igen sig. ”Vad som helst är möjligt” utspelar sig i samma gudsförgätna småstad i Illinois, Amgash, där författaren Lucy Barton växte upp. Strout gör nedslag hos olika personer i staden, där ryktet om den fattiga flickan som åt ur soptunnor som liten och som nu valsar runt som firad författare i veckopress och tv-program, lever och frodas.
Skvallret om Lucy fladdrar ibland bara förbi i periferin, och varje novell skulle med behållning kunna läsas fristående. Så, vad är det som gör dem så bra? Kort sagt: Strouts blick på människorna, som är medkännande utan att bli sentimental. Känslan för dialog, som ofta är så rapp och rolig att jag skrattar högt. Och prosan, i fin översättning av Kristoffer Leandoer, som med sparsmakade medel lyckas frammana känslostämningar, miljöer och händelseförlopp som växer utanför bokens pärmar.
Här finns till exempel novellen ”Mississippi-Mary”, om dottern som besöker sin åldrade mor på italienska rivieran, som till allas förvåning skilt sig och rymt med en tjugo år yngre man. Hon är självupptagen och odräglig, men ändå mitt i allt älskansvärd, förstår man i takt med att samtalet fortskrider och familjens förflutna väcks till liv. I bokens avslutande berättelse, ”Gåva”, möter vi Lucys barndomsvän Abel, som gift sig rikt och kommit upp sig på äldre dar, och som av en slump hamnar på en nattstängd teater, hos en deprimerad och halvgalen skådespelare som med sminket rinnande konfronterar Abel gällande hans livsval.
Ganska sent i boken, i den novell som kan sägas vara mest central, ”Syster”, dyker Lucy Barton själv upp på besök hos sin bror, Pete, efter många år av frånvaro. Systern Vicky gör också entré, bitter och stridslysten, och mötet i det torftigt inredda barndomshemmet, där Pete levt ensam sedan föräldrarna dog, resulterar både i ett slags uppgörelse och en tafatt försoning. Helt och hållet bra blir det inte, ingenting är enkelt i Strouts värld.
Kittet som sammanbinder berättelserna är, förutom staden Amgash, människors förtvivlade längtan efter kärlek och den ibland oöverstigliga svårigheten att acceptera livet som det blev. Det låter orättvist klyschigt – men faktum är att Strout lyckas borra sig in i varje människoöde och levandegöra det på ett sätt som gör att tematiken känns helt ny och äkta.
Gå till toppen