Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Leo Gullbring: Konsten efter människan

Leo Gullbring ser Francis Upritchards Londonutställning med postantropocen konst.

Francis Upritchards utställning "Wetwang slack" i Barbicans galleri The Curve i London.Bild: Angus Mill
Människans tid på jorden ser ut att gå mot sitt slut, politiker och allsköns oligarker struntar i en hotande växthuskatastrof samtidigt som jordklotets resurser utarmas och sopbergen växer till land och till sjöss. Människans vistelse här på jorden är inte längre en självklarhet utan bara en kort historisk parentes bland årmiljonerna. När så människans tidevarv, den antropocena epoken, löper ut kommer den postantropocena att inträda.
Francis Upritchards utställning "Wetwang slack" i Barbicans galleri The Curve i London går händelserna i förväg. Skrumpna deformerade figurer i gummi möter kentaurer som slåss mot lapither, vild natur mot civilisation, precis som på Parthenonfriserna. Men här finns också underliga moderiktigt klädda figurer i modellera i sällskap med neonfärgade nakna kroppar. Krukor och lampor med små ansikten, filthattar med söta dödskallar.
Upritchards konst blandar friskt dystopier och postkolonial teori, tidigare har hon gått loss med mumier, apor gjorda av loppispälsar och fejk-maorier från hennes hemland Nya Zeeland där den vita befolkningen mest försöker relatera till sitt engelska ursprung. Själv har hon i en intervju beskrivit sitt utforskande av Den Andre som om ett gäng utomjordingar har plockat på sig en massa ting nere på jorden och sedan råkat blanda ihop allt på väg tillbaks hem till någon annan planet. Nu är de tillbaka på jorden och fyndar bland all bråte vi kommer att lämna efter oss.
"Wetwang slack" påminner mig om Goshka Macugas "To the son of man who ate the scroll" på Fondazione Prada i Milano häromåret. Macuga botaniserade i konsthistorien och placerade i en gripande iscensättning ett älskande par bredvid två än naknare sammanflätade skelett, båda konstverken flankerade av Giorgio de Chiricos bronsskulptur föreställande två arkeologer. Människans tid på jorden är ett minne blott, lite kvarlämnade artefakter som platsar i den artificiella intelligensens kuriosakabinetter.
Filosofen Betti Marenko, lärare på designskolan S:t Martin i London, är dock inte så uppgiven, och hon vill byta konstnärernas smått fatalistiska uppgivenhet mot designaktivism. Människans tid behöver inte vara slut, men vi måste lämna det antropocentriska perspektivet och inse att vår överlevnad är helt beroende av om vi kan samarbeta med djur, svampar, bakterier och artificiell intelligens för vår gemensamma överlevnad.
Istället för att unga formgivare trängtar berömmelse med ännu fler stolar och lampor i konsumistisk tillväxthysteri, efterlyser Marenko en design som interagerar med andra både mänskliga och ickemänskliga livsformer, och som bygger helt nya ekosystem. Hotet är inte att maskinerna tar över, som i Hollywoods dystopiska science-fiction filmer, utan att de likt Upritchards aliens och Macugas AI ignorerar oss som vore vår existens lika fascinerande obegriplig som i en Parthenonfris.
Francis Upritchards Londonutställning pågår t o m 6/1.
Francis Upritchards "Wetwang slack" på Barbican i London.
Gå till toppen