Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Med andra ord

Läsarbrev: "I Sverige är det märkvärdigt tyst om problemen i EU."

Det knakar i fogarna i EU-bygget. Nu är det folket i Frankrike som fått nog. I Italien är stora delar av opinionen klart EU-negativ och regeringen är på kollisionskurs med Bryssel om den ekonomiska politiken. I övriga länder i södra delen av EU är situationen likartad.
Men i Sverige är det märkvärdigt tyst om problemen i EU.
Antagligen beroende på att SD vädrat ett (kanske dåligt) förslag om en ny folkomröstning om EU-medlemskapet och då måste ju massmedier och alla andra politiker ut till försvar för unionen. Även om det betyder att man måste anamma Jean-Claude Junckers famösa yttrande vid ett hemligt möte för några år sedan (som tack vare några alerta journalister läckte ut) att när det blir allvar då måste man ljuga ibland.
För faktum är ju att den ekonomiska krisen i EU som inleddes med finanskrisen för tio år sedan inte alls är övervunnen. Man skryter om att BNP totalt växer trots att alla vet att det bara beror på att befolkningen inom EU ökar och allt annat lika så ökar då också BNP.
Om man tar ett för medborgarna mera relevant mått, BNP per invånare, justerat för ändringar i den allmänna prisnivån så är tillväxten sedan 2008 obefintlig . Men olikheten mellan länderna ökar desto mer. För det land som bestämde hur euron skulle utformas och fortfarande drar mest nytta av konstruktionen, Tyskland, har utvecklingen varit mycket bättre, plus 28 procent. För övriga länder inom euroområdet är utvecklingen inte så positiv.
Och arbetslösheten för unga är fortfarande skyhög i flera sydeuropeiska länder.
Med det följer också en annan tragisk konsekvens; att respekten för EU i världen minskat dramatiskt, samtidigt som vi skulle behöva EU:s röst när det gäller fred, frihet och demokrati.
Och detta i en tid då det går ganska bra för världsekonomin. Hur det ska gå när världen går in i nästa ekonomiska och finansiella kris törs man knappt tänka på.
Börje Widerberg
I ledare, analyser och kommentarer tjudras Annie Lööf (C) vid skampålen.
Hon får klä skott för att hon högmodigt har omintetgjort varje försök till blocköverskridande lösning av det låsta läget i regeringsfrågan. Anmärkningsvärt i det sammanhanget är att Stefan Löfven (S) kan framhärda i sin förankring till Vänsterpartiet och LO. Utan en uppluckring av dessa hävdvunna relationer kan det aldrig bli någon blocköverskridande, så hett önskad, lösning.
Avståndstagandet till Sverigedemokraterna är helt förståeligt och riktigt.
De sympatier som SD står för borde inte göra sig besvär i svensk politik. Det skulle leda för långt att analysera och försöka förklara grunderna till extrem populism. Istället vill jag fästa uppmärksamheten på ett citat av Jan Björklund: Högernationalism har prövats i full skala i Europa under 1900-talet … historiens största tragedier.
Under samma århundrade prövades marxismen, leninismen, stalinismen. maoismen och kommunismen i världen med känt vidriga konsekvenser.
Det talas om olika partiers värdegrunder. Att Stefan Löfven tycks trivas i knät på Jonas Sjöstedt (V) är förunderligt med tanke på Vänsterpartiets tunga förankring i unkna socialistiska värderingar. Något som SAP bekämpade en gång i tiden.
Det vore en önskan från en sann liberal humanist att det städades rejält både till höger och vänster. Endast då kan man påräkna en stabil mittensamverkan.
Lars Hansare
Gå till toppen