Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Mats Skogkär: Brexitdrama för bra för att vara sant.

Premiärminister Theresa May lyssnar på frågor från ledamöterna i det brittiska underhuset på onsdagen.
Filmen börjar i ett förråd. Där, mellan överbelamrade höga hyllor, hukar filmens huvudperson, Dominic Cummings. Han tittar stint in i kameran:
"Alla vet vilka som vann. Alla vet inte hur."
Den verklige Cummings var hjärnan bakom den framgångsrika, brittiska lämnakampanjen. Den som via en miljard riktade annonser på sociala medier, annonser utformade med hjälp av avancerade algoritmer, övertygade – alternativt lurade och manipulerade – britterna att lämna EU.
Cummings spelas i Brexit: The Uncivil War, (HBO Nordic), av Benedict Cumberbatch, mest känd som skönlockig mästerdetektiv i tv-serien Sherlock.
Här, för rollen som Cummings, har Cumberbatch försetts med ett flyende hårfäste. Annars finns klara likheter mellan de båda rollfigurerna. Både mästerdetektiven Holmes och mästerstrategen Cummings är extremt begåvade särlingar.
Filmen utger sig för att berätta den sanna historien om kampanjen för att lämna EU, Vote Leave. Genren är dramadokumentärens. Samtidigt inleds den med en brasklapp om att vissa dialoger, rollfigurer och scener är uppdiktade "i dramatiseringssyfte".
Och nog är det dramatiskt. Dramatisk musik, dramatiska kameraåkningar, dramatisk klippning. Dialogen är smart, tempot högt, skådespelet gediget. För den politiskt intresserade är det stor underhållning.
Filmen, som hade premiär för bara ett par dagar sedan, har vållat debatt. Den klandras för att vara för mycket drama och för lite dokumentär. Och visst kan den kritiseras för att förenkla och även förfalska historien. Fast hur skulle sanningen om en så dramatisk och komplex verklighet som den brittiska brexitomröstningen kunna kokas ihop till en film på halvannan timme?
I verkligheten närmar sig brexitdramat sista akten. Den 29 mars lämnar britterna EU, som det ser ut. Med eller utan avtal.
På tisdag ska parlamentet rösta om det utträdesavtal som EU och Storbritannien förhandlat fram. Huruvida premiärminister Theresa May kommer att vinna denna omröstning står fortfarande skrivet i stjärnorna.
Under onsdagen återupptogs debatten om avtalet i parlamentet.
"Vi har ett bra avtal på bordet", upprepade May, för vilken gång i ordningen vet väl ingen. Men motståndet och tveksamheten består.
Stötestenen är att avtalet i praktiken inte är komplett. Frågan hur gränsen mellan EU-medlemsstaten Irland och Nordirland, som lämnar med övriga Storbritannien, ska kunna förbli öppen efter den 29 mars, har inte fått någon slutlig lösning. Nu finns en säkerhetsventil, en nödlösning, som innebär att Storbritannien stannar i tullunionen tills vidare.
Men ilskna brexitörer befarar att detta är något slags illvillig list som syftar till att britterna ska tvingas vara kvar i tullunionen – ute ur EU men ändå inne – för överskådlig framtid.
En öppen gräns ses som avgörande för att garantera att den blodiga konflikten mellan unionister och republikaner på Nordirland, som avslutades genom fredsavtalet 1998, inte blossar upp på nytt.
När Cummings i filmen för första gången träffar politikerna i kampanjstyrelsen, som han föraktar ur djupet av sitt hjärta, tryter tålamodet och han utbrister:
"Med all respekt så är den här folkomröstningen en riktigt dum idé. Folkomröstningar är bokstavligt talat det sämsta sättet att fatta beslut. De splittrar. De förvandlar komplexa val till binära. Rött eller blått. Svart eller vitt."
Det är svårt att hitta ett bättre exempel på sanningen i detta än brexit och den kampanj Cummings förde och vann. Nog är det ironiskt. Och sorgligt.
Gå till toppen