Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Carl Rudbeck: ”Ska man fästa större vikt vid tjugoåringars röster än vid åttioåringars?”

Bild: Erik Nylund
I skrivande stund vet ingen vad som kommer att hända med brexit. Theresa May har just lidit ett förödmjukande nederlag i parlamentet som med förkrossande majoritet förkastade hennes brexitavtal. Alltfler röster höjs för en ny omröstning med den underförstådda förhoppningen att resultatet då ska bli ett ja till EU. Vad som händer vid ett nytt nej är oklart.
Andra menar att Storbritannien ska stanna kvar i EU och alltså helt sonika strunta i folkets röst så som den uttrycktes den 23 juni 2016. Somliga vill se landet lämna utan avtal. Vi bevittnar en stor oreda. Men situationen ställer flera svåra frågor om hur man i en demokrati bäst hanterar liknande situationer.
När folket en gång har sagt sitt ska det vara sista ordet? Visst låter det bra men det finns ytterst få sista ord i en demokrati. Folkets vilja är flyktig och ibland lättmanipulerad av demagoger. Ska politiken spegla folkviljan, ja då kan det bli ganska oroligt med hela tiden ändrade beslut. En långsiktig politik blir omöjlig. Ena dagen vill vi ha kärnkraft, nästa dag vill vi inte ha det och sedan vi vill ha det igen.
Men om sista ord är sällsynta så finns det i alla fall ett senaste ord och i brexitfallet var det ett nej till EU. Men då måste man fråga sig hur länge detta senaste ord ska vara giltigt. Det kan väl inte vara rimligt att dagens väljare för all framtid bestämmer över morgondagens. Sådana idéer innebär att vi snart befinner oss på ett sluttande plan. Ta det här med ålder. Gamla människor har ett perspektiv, unga ett annat. Inte så att gamla nödvändigtvis lever efter devisen ”efter oss syndafloden” men ett perspektiv som i bästa fall omfattar ett eller annat decennium skiljer sig från ett som sträcker sig över ett halvsekel eller mer. Ska man då fästa större vikt vid tjugoåringars röster än vid åttioåringars? Självfallet kan man inte göra det, lika lite som man kan ge högutbildade och välinformerade väljare större inflytande än okunniga och av politik helt ointresserade väljare. Det strider mot tanken om allas lika värde.
Några av liberalismens och demokratins förgrundsfigurer, till exempel John Stuart Mill och Alexis de Tocqueville, har brottats med dessa frågor utan att ha hittat riktigt övertygande svar. Det innebär förstås inte att vi därför ska förkasta demokratin, men det betyder att också den är ett ofullkomligt system med sina egna fel och brister. Men som så ofta har påpekats är alternativen sämre.
Just nu känns det som om den redan ofullkomliga demokratin i Europa hela tiden naggas i kanten av EU som genom sin elitism och maktfullkomlighet har orsakat brexitoredan, ett EU som i folket med dess påstått förvirrade åsikter ser ett irritationsmoment eftersom det vägrar att foga sig och inte vill förstå att Jean-Claude Juncker och hans anhang vet bäst. Så länge EU fortsätter på den inslagna vägen kommer vi att se alltfler gula västar runt om i Europa och nya varianter av brexitbråk.
Gå till toppen