Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Scen

Vardagsdramat Knutpunkten är jättebra

Knutpunkten är både starkt berörande och rolig på samma gång, tycker Björn Gunnarsson.

Birgitta Rydberg, Lisa Larsson och Nils Dernevik i pjäsen "Knutpunkten".Bild: Emma-Lisa Pauly

Knutpunkten

Teater. Manus: Jörgen Dahlqvist. Regi: Linda Ritzén. Scenografi: Siri Areyuna Wilhelmsson. I rollerna: Nils Dernevik, Lisa Larsson, Birgitta Rydberg, Victoria Wikberg, Bill Hugg.

Spelas på Helsingborgs Stadsteater Lillan t o m 2 mars

En järnvägsstation är en spännande arena för litterärt berättande. En öppen multisocial mötesplats, med slumpvisa sammanträffanden. Amerikanske arbetarförfattaren John Dos Passos var kanske först att utnyttja potentialen, i sin klassiker Manhattan Transfer.
På stationen kan den samtidsurbana människans rotlösa sårbarhet och ständiga rörlighet mellan identiteter och klasspositioner gestaltas. Ett laboratorium där en författare kan kasta in karaktärer och se vad som händer.
Jörgen Dahlqvist går med andra ord i intrampade fotspår när han använder Helsingborgs Knutpunkten som spelplats för sitt drama med samma namn. Så anonyma för varandra är dock inte hans karaktärer. De känner varandra sedan tidigare: gamla skolkamrater, eller arbetsplatskolleger.
Men på Knutpunkten möts de ändå: ett yngre par på väg till ett bröllop, en äldre man med sina två döttrar på väg till sin hustrus begravning.
Lisa Larsson, Victoria Wikberg, Bill Hug och Nils Dernevik i pjäsen "Knutpunkten".Bild: Emma-Lisa Pauly
Dahlqvist och regissör Linda Ritzén är välkända för skånska teaternördar som ryggraden i kollektivet Teatr Weimar. Här återkommer Weimarmetodens upprepningar och speglingar i repliktekniken. Avklippta utsagor, omtagningar och parallellställda replikskiften fungerar väldigt bra även i ett komiskt och vardagsrealistiskt sammanhang. Att prata i mun på varandra är signifikativt för en kommunikation där ingen egentligen lyssnar på den andre.
Den genremässiga inramningen är ändå helt annorlunda. Helsingborgs Stadsteaters dramaturg Tom Silkeberg jämför med Seinfeld, och det finns verkligen många replikskiften som känns som sitcom. Medan andra påminner om absurd relationsfars, eller kommersiell såparomantik. Klassiska komediingredienser finns det gott om: otrohet, missförstånd, lögner och dubbelmoral. Man också existentiell tragedi: ensamhet, syskonavund, sorg och övergivenhet.
Linda Ritzéns regi förmår som alltid locka fram det bästa hos varje skådespelare. Det finns stunder med närmast magisk närvaro i föreställningen, trots den tämligen banala inramningen. Birgitta Rydbergs nyktra missbrukare har hela den ömsom vädjande, ömsom misstänksamma, ömsom rädda, ömsom utmanande mimiken hos det så kallade utanförskapet.
Nils Dernevik och Lisa Larsson i pjäsen "Knutpunkten".Bild: Emma-Lisa Pauly
Lisa Larssons ängsliga hemmaflicka gestaltar rädslans förakt mot ”tiggare och knarkare”, och den borgerliga brackans bortförklaringar med att det handlar om att ”ha gjort ett val”. Det är politiskt träffsäkert. Bill Huggs 50-plussiga änkling sörjer tidens och livet flykt med hela kroppen, och dröjer vid sina drömmar om en enklare, mera överblickbar tillvaro. Det är en inlevelserik gestaltning.
Som Tom Silkeberg också påpekar i sin programtext så finns det även förbindelser med Tjechov i detta vardagsdrama. Ensamhet som allmänmänskligt predikament: en lågintensiv kronisk depression som gemensam nämnare för denna märkliga, av alla delade, erfarenheten att leva.
Jag trodde aldrig jag skulle använda begreppet folklig om Jörgen Dahlqvists dramatik. Men Knutpunkten är jättebra. Starkt berörande och roligt på samma gång.
Gå till toppen