Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Debattinlägg: ”Det finns en modell för hur demokratin kan komma ikapp skattefifflarna.”

Om EU ska kunna återfå medborgarnas förtroende krävs politiker som sätter medborgarnas bästa först, inte storföretagen. Det skriver Gunilla Andersson, aktiv i nätverket Gemensam välfärd, och Lars Pålsson Syll, professor i samhällskunskap vid Malmö universitet.

EU:s konkurrenskommissionär Margrethe Vestager har utmanat Google, Apple, Facebook och Amazon. De har dömts att betala åtskilliga miljarder i kvarskatt till band andat i Irland som lockat med olagliga specialavtal. Vestager har gjort en enastående insats, men det räcker inte, skriver artikelförfattarna.Bild: Darko Vojinovic
Frankrikes president Emmanuel Macron och landets regering vill införa en så kallad GAFA-skatt. Förkortningen står för Google, Apple, Facebook och Amazon.
Frankrikes finansminister Bruno Le Maire motiverar den nya skatten med att företag håller på att bli mäktigare än stater. Han säger att det är oacceptabelt, stater står under medborgarnas kontroll, men det gör inte företagen. Enligt honom är det också fel att de som gör de största vinsterna, de som är rikast, betalar så lite i skatt.
För många länder är det svårt att beskatta de digitala jättarna, eftersom de genom aggressiv skatteplanering ser till att redovisa sina vinster i skatteparadis. Det är också därför den franska regeringen vill införa en skatt på den omsättning de digitala jättarna har i Frankrike. Ett beslut i parlamentet fattas inom kort. Den nya lagen ska gälla retroaktivt från den 1 januari 2019 och förväntas inbringa ungefär 5 miljarder kronor.
I franska massmedier presenterades den nya skatten som en åtgärd för att möta proteströrelsen de gula västarnas krav på rättvisa skatter. Visserligen pågår en process inom EU för att ta fram en motsvarande digitalskatt, men det går långsamt. Den franska regeringen vill leverera så snabbt som möjligt i det egna landet. Regeringens fokus har flyttats från skattesänkningar till sociala satsningar.
Men det skorrar lite falskt när Le Maire gör sitt utfall mot världens rikaste och mäktigaste företag. Dagens situation är till stora delar ett resultat av att de politiker som styr världen varit mer angelägna om att lyssna på storföretagens lobbyister än på sina medborgare. Det märks inte minst på det race to the bottom som pågått under många år och som inneburit att länder konkurrerar med varandra genom att sänka eller avskaffa så många skatter som möjligt för att locka till sig företag. Följden har blivit att sådant som sjukvård, omsorg och järnväg krackelerar. När ländernas åtaganden samtidigt ökar på grund av den globala flyktingvågen och klimatkrisen pressas resurserna ännu mer – och människors frustration växer.
I maj är det val till EU-parlamentet och det är knappast någon överdrift att påstå att förtroendet för EU står på spel. Det finns ett brett – och berättigat – missnöje med den politik unionen för, men lösningen är knappast ökad nationalism. Det bästa sättet att bemöta missnöjet är en politik som gör skillnad i vardagen för de flesta i befolkningen – och det skulle EU kunna göra.
EU:s konkurrenskommissionär Margrethe Vestager har utmanat Google, Apple, Facebook och Amazon. De har dömts att betala åtskilliga miljarder i kvarskatt till bland annat Irland, som lockat med olagliga specialavtal.
Vestager har gjort en enastående insats, men det räcker inte. Skattepengarna som företagen undanhållit borde ha gått till de länder där deras vinster uppstått, inte till Irland.
Idag bedriver de stora koncernerna en fingerad handel mellan dotterbolag som de registrerat i skatteparadis och på så sätt trollar de bort den beskattningsbara vinsten. Istället borde EU-länderna komma överens om att utgå från en koncerns sammanlagda globala vinst och sedan beräkna hur mycket skatt koncernen ska betala i respektive land baserat på den verksamhet de har där. Med en sådan modell kommer demokratin i kapp skattefifflarna. Dessutom förhindras länder att konkurrera genom att erbjuda företagen lägre skatt. Det går att ha olika skattesatser i olika länder utan att företagen kan spela ut länder mot varandra.
Efter finanskrisen 2008 har antalet miljardärer nästan fördubblats i världen, enligt Oxfam. Sveriges miljardärer sitter idag på förmögenheter som motsvarar ungefär halva Sveriges BNP. Samtidigt har fattigdomen ökat, till och med i EU:s kärnländer. Och i Sverige ökar den relativa fattigdomen, skillnaderna mellan människor blir allt större.
Sedan finanskrisen har regeringarna i samtliga EU-länder satt sin budget på svältkur. Det är både en konsekvens av den nyliberala dogm som råder och att skattebetalare i EU fick hosta upp tusentals miljarder för att rädda bankerna och det finansiella systemet.
Alltfler varnar nu för att en ny finanskris är på väg. Vem ska ta ansvaret för den? Staterna är hårt skuldsatta och medborgarnas tålamod är redan hårt prövat.
Efter finanskrisen 2008 ökade möjligheterna för en ny politik i EU. EU-kommissionen presenterade ett förslag till en skatt på finansiella transaktioner, en variant av Attacrörelsens tobinskatt. En skatt på handeln med aktier, derivat och obligationer på 0,01-0,1procent beräknas kunna ge intäkter på nära 600 miljarder kronor per år. Ett tiotal EU-länder var intresserade, men det räckte inte. Ett sätt att öka intresset för en sådan skatt skulle kunna vara att låta huvuddelen av intäkterna gå till att förstärka medlemsländernas nationella budget medan en del skulle kunna öronmärkas för flyktingmottagning och klimatsatsningar.
Om EU ska kunna återfå medborgarnas förtroende krävs politiker som sätter medborgarnas bästa först, inte storföretagen.

Gunilla Andersson

Lars Pålsson Syll

Gunilla Andersson är aktiv i nätverket Gemensam välfärd.
Lars Pålsson Syll är professor i samhällskunskap vid Malmö universitet.
Gå till toppen