Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Min mening

Läsartext: Trettio år i arbetslivet slutade med sjukersättning

Sjuk av stress. Vad är det värt att offra livet för sitt arbete?Bild: Roald, Berit
Min relativa fattigdom. Detta måste jag försaka: Tandvård. En trasig tand dras helt enkelt ut. Kollektivtrafik kan jag i nödfall tillåta mig. Reparera cykel – tvingas låna. Kläder kan jag ibland köpa på loppis, ibland får jag vänners avlagda. Sociala aktiviteter: om jag blir bjuden.
Och skulderna bara växer. CSN beviljar inte nedsättning, min inkomst är för hög.
Socialen godkänner inte ansökan om understöd, bland annat på grund av studielånen. Om jag missar en betalning kommer påminnelseavgift om 450 kronor per lån och påminnelse.
Låt mig förklara. Jag har sjukpension. Nuförtiden kallas det varaktig sjukersättning. Detta var inte min plan.
I tjugoårsåldern utbildade jag mig – som man ska och som jag ville. Efter universitetsstudierna ett pressande arbetsliv, vikariat efter vikariat. Inom fem år var jag sjuk av stress.
Sjukskrivning, arbetslöshet och nya vikariat avlöste varandra. Kampen för ekonomi och hälsa blev allt mer desperat. Under en sista lång sjukskrivning bestämde jag att vidareutbilda mig. Två år på högskola förflöt framgångsrikt. Bara striderna med CSN störde emellanåt. Jag gick än en gång från skolbänken direkt till arbetslivet. Trivdes, tjänade bra, blev snabbt befordrad. Firman växte och med den mitt ansvar.
Organisationen expanderade än mer och blev allt mer kaotisk under de innovativa entreprenörer som en gång startat företaget. Kommunikationen mellan ledning och arbetsgolv blev sämre. Konflikter om skiftscheman och ansvarsområden var vanliga. Lönerna stod inte längre i paritet med det arbete vi utförde. Först när vi började damma av strejkvapnet gick arbetsgivaren oss till mötes.
Strax efter den konflikten tog jag mig en morgon inte ur sängen. En vecka av sömnlöshet, ångest och tårar, sen sökte jag hjälp. Fick efter ett rudimentärt minnestest veta av företagsläkaren att det inte var något fel på mig. Jag borde lära mig prioritera. ”Du måste släppa jobbet”. Jag fick en vecka till att vila.
Det var en glädje att komma tillbaks till jobbet men efter en dryg månad var jag där igen. Remitterades till psykolog. Besöken tog med restid fyra timmar i veckan. Jag drog ner på fysisk aktivitet för att hinna. Men jag mådde allt sämre.
Slutligen sa jag upp mig. Tog av mina besparingar och reste bort ett tag. Två sommarmånader i fjällen. Tystnad. Ro. Blev ”som en ny människa”. Så säger man ju.
Efter sommaren nytt jobb med provanställning ett halvår. Trivdes och mådde bra. Tills den dag jag råkade ut för en olycka.
Så var det igång igen. Sjukskrivning och förlängd sjukskrivning. Jag fick inte behålla jobbet efter provanställningen. Mera sjukskrivning och arbetslöshet. Några enstaka sommarvikariat. De sista fem åren fram till varaktig sjukersättning på heltid, var jag sjukskriven nästan hela tiden.
Nu tillhör jag den grupp i samhället som betalar högst skatt, relativt inkomsten.
Trettio år i arbetslivet till ända och här står jag med skral hälsa och helt utan ekonomisk buffert.
Så kan det gå.
Ännu en fattigpensionär
Gå till toppen