Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Även föräldrar i utsatta förhållanden vill att barnen ska få en bra framtid

Istället för att stödja vuxnas ansvarstagande verkar dock samhällets första reaktion på ungas kriminalitet vara att höja straff, överföra till kriminalvården, diagnosticera psykiatriskt eller på annat sätt öka bördan för minderåriga. Det skriver Britta Liljegren.Bild: Johan Nilsson/TT
Var finns samhällets insatser för att stärka föräldraskap och vuxenansvar för barn på väg in i kriminalitet?
Det växande barnets hjärna utvecklas i nära samspel med viktiga vuxna. Medvetande, hjärna och relationer är tre aspekter av samma verklighet, och det som påverkar hjärnans neurala processer allra mest är de känslomässiga banden till primära vårdnadshavare och andra kontinuerliga ansvarspersoner i barnens liv. När barn och unga dras in i kriminalitet är det därför i högsta grad angeläget att föräldrar och andra viktiga vuxna stärks i ett konstruktivt samarbete för barnets bästa.
Ingen förälder vill se sin unge son skjuten. Även de som lever under utsatta förhållanden vill att deras barn ska få en bra framtid. Här finns en stark motivation att bygga på. Istället för att stödja vuxnas ansvarstagande verkar dock samhällets första reaktion på ungas kriminalitet vara att höja straff, överföra till kriminalvården, diagnosticera psykiatriskt eller på annat sätt öka bördan för minderåriga.
Rikspolischef Anders Thornberg vädjade i Agenda 16 december 2018 om hela samhällets hjälp för att bryta tillväxten. På frågan om vad man ska göra med 10-11-åringar blir svaret diffust: ”konsekvenser”, ”man måste ta hand om det”, ”vård”, ”socialtjänsten”. Ordet föräldrar nämns över huvud taget inte. En kartläggning av kriminella nätverk 2018 visar att nästan hälften av de kriminella (typvärde 19 år) har en psykiatrisk diagnos, sannolikt har många fått den som minderåriga. Färre, cirka 19 procent, har varit i kontakt med socialtjänsten. Hur som helst tycks många ha varit i kontakt med samhällets vårdapparat utan att kriminaliteten brutits.
Skolans styrdokument betonar skolans samarbete med vårdnadshavare för att barnen ska bli kompetenta och ansvarskännande medborgare. Rektor, elevhälsa och lärare har ett stort ansvar att driva en effektiv sådan samverkan, både på skol-, grupp- och individnivå. I utsatta områden är det extra viktigt att finna former för möten och dialoger om skolans mål och om vad samverkan mellan hem och skola innebär, med utrymme för reflektion och respekt för olika värderingar, men med tydligt syfte att integrera barnets olika världar. I skrivningar om åtgärdsprogram för barn i behov av särskilt stöd har föräldra- och elevansvaret successivt urholkats, från att alla parter bör delta (läroplanen från 1980) till att de ska ges möjlighet att delta och att åtgärder som sker utanför skoltid inte ska dokumenteras (Skolverket 2014). Samtidigt påpekas att det har stor betydelse för framgång att elever och vårdnadshavare är aktiva. Elevhälsa och andra relevanta aktörer bör alltså ta tag i detta viktiga integrerande arbete.
Malmös kommunalråd Sara Wettergren vill införa kontrakt mellan föräldrar och skola (Sydsvenskan 23 januari). Beroende på hur det utformas och förankras (jämför med ovanstående) kan det tydliggöra ansvarsförhållanden. Men det behövs en radikalt förändrad syn på hur barn och unga i riskzonen ska ”tas om hand” inom alla samhällets verksamheter – föräldraskap och vuxenansvar behöver mobiliseras på alla nivåer.
Britta Liljegren
Lund
Gå till toppen