Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Min mening

Läsartext: Var finns engagemanget hos personalen?

Min släkting blev bara sämre av att vara på psykiatriavdelningen, skriver ”Bedrövad släkting”. Som besökare såg denne släkting bara människor som satt och stirrade eller tittade på tv.Bild: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT
Efter att ha läst om äldrepsykiatriavdelning 54 på Helsingborgs lasarett måste jag ifrågasätta vissa saker och händelser.
Förra året var jag och hälsade på en släkting som tyvärr var inlagd på avdelningen. Vid dessa besök blev jag ett flertal gånger påhoppad av en annan patient och även störd av annan patient då jag ville sitta och samtala med min släkting. Vid påhoppen ville patienten ta min jacka och väska och jag påtalade detta för personalen vid ett par tillfällen. Det blev ingen som helst reaktion från dem utan jag fick själv lösa detta, det vill säga jag blev arg och sa ifrån till patienten.
Vid dessa besök såg jag även bristen på aktiviteter för patienterna, personalen gick (gärna två stycken) fram och tillbaka i korridoren. Ingen i personalen spelade spel, pratade, läste tidning eller hade någon annan aktivitet med patienterna, det förekom inte alls. Patienterna bara satt framför en tv eller i en stol och bara stirrade på oss besökare eller rakt fram.
Det var helt bedrövligt att se detta. Jag frågade min släkting om det brukade vara så här och hen sa ja.
Ska det verkligen få gå till så? Dessa patienter behöver stimulans, uppmuntran, engagemang osv.
Min släkting fick ECT, elchocker, för sin depression. Detta ska enligt viss fakta göra patienten bättre. För min släkting blev det bara sämre, hen talade om för sin läkare att hen inte ville ha dessa behandlingar men det ansåg han att det behövdes.
Har patienterna ingen som helst talan, såg inte läkaren att den behandlingen verkligen inte hjälpte?
Det måste ju finnas annan behandling att tillgå. Min släkting blev sämre och sämre för varje gång hen besöktes och hen tappade minnet, koncentrationen och blev inte alls bättre i sin depression. Efter hemkomsten mår min släkting inte alls bra och vi runt omkring gör allt för att hen inte ska behöva läggas in igen för det kommer inte att hjälpa över huvudtaget.
Då jag själv under lång tid mått mentalt dåligt har jag vid flera tillfällen haft tanken på att bli inlagd. Jag har då blivit erbjuden ECT-behandling, vilket jag sagt nej till.
Jag är i dag väldigt tacksam att jag inte blivit inlagd då jag efter besök hos min släkting tänkt att om det vore jag så hade jag inte kommit levande därifrån.
Något mer destruktivt och bedrövligt kan jag knappt tänka mig. Min mamma påpekade vid ett besök att det är precis så här det var på 50-talet när hon arbetade på Sankta Maria sjukhus i Helsingborg.
Har vi verkligen inte kommit längre, så här får det inte gå till!
Bedrövad släkting
Gå till toppen