Chelas arv
BIO. DRAMA. Paraguay (Las herederas), 2018. Regi: Marcelo Martinessi. Med: Ana Brun, Margarita Irun, Ana Ivanova. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.38.
Chela och Chiquita har i hela sina liv levt gott på ärvda pengar men nu är de slut. ”Chelas arv” inleds med en scen där rika kvinnor går runt i deras hus i Paraguays huvudstad Asunción, och med kännarblick granskar kristallglas, serviser och möbler. Det mesta är till salu. Chiquitas naturliga pondus är det enda som mildrar förnedringen.
Hon är en praktisk kvinna som till och med tar emot en fängelsedom för bedrägeri med rak rygg. Självklart anpassar hon sig direkt till livet i fängelset, medan hennes partner Chela tvingas orientera sig på egen hand.
Det går ändå förvånansvärt bra, med tanke på att Chela är en sådan där gammaldags överklassmänniska som inte verkar ha någon som helst kompetens utöver att instruera sitt hembiträde – som hon tydligen fortfarande har råd med – om hur hon vill ha eftermiddagskaffet arrangerat på brickan. Ja, måla tavlor kan hon också men att ställa ut och sälja verkar inte existera i hennes föreställningsvärld.
Porträttet av detta äldre par är en av styrkorna i Marcelo Martinessis mogna långfilmsdebut, som vann priser på Berlin filmfestival förra året. Margarita Irun ger med små gester den karska Chiquita en tydlig kontur. Den uppgivna, tillknäppta Chela är en svårare roll, och Ana Brun spelar henne med stor inlevelse och imponerande nyansrikedom.
Det här är en finstämd film där stora inre omvälvningar bara krusar ytan, men nog mullrar en vulkan i Chela när hon möter den medelålders, utlevande Angy (Ana Ivanova). Man känner vibrationerna i en scen filmad från baksätet när Chela, som börjat bedriva ett slags informell taxiservice, ska köra Angy.
Att en äldre kvinna vitaliseras av en halvgammal är uppfriskande. Annars är det ju alltid gamla män och unga kvinnor det handlar om, lex ”Lost in translation” där Scarlett Johansson blåser liv i Bill Murray. ”Chelas arv” underspelar annars sina intressanta teman – klass, kärleksrelationer, åldrande, överordning och underordning – och det har viss verkan, men filmen blir till slut ändå lite väl halvkväden. Bara för att huvudpersonens temperament är blekt och dovt måste ju inte filmens vara det.