Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Johanna Gredfors Ottesen: I stormens öga

Hannah Modighs gripande "Hurricane season" ställs ut på Galleri Moment.

Ur Hannah Modighs "Hurricane season".Bild: Hannah Modigh

Hannah Modigh

"Hurricane season", Galleri Moment, Ängelholm, t o m 9/2.

Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Det vore lätt att föreställa sig väder som något demokratiskt, något som drabbar alla, men i dess kölvatten finns ingen rättvisa. I fotografen Hannah Modighs serie ”Hurricane season” blir det mycket reella hotet att en orkan när som helst kan komma och trasa sönder tillvaron ironiskt nog också en metafor för ett annat underliggande hot: våldsamheten som vibrerar mellan de segregerade grupper som Louisiana präglas av.
”Hurricane season” visades första gången på Fotografiska 2016 och finns också som bok. Hannah Modigh vistades i Louisiana under tre månader, med det ursprungliga syftet att undersöka en starkt etablerad machokultur. Väl där upptäckte hon att de många oväder som drabbar trakten försatt människor i ett undantagstillstånd som blivit permanent. Ett tillstånd av hopplöshet där alla är medvetna om att varje försök att ta sig upp ur misären och bygga ett anständigare liv ständigt hotas av nästa oväder.
Genom kameralinsen blir det ett närmast ofattbart grov föreställning om ett liv man får se, ett samhälle byggt av hoplappade brädor, sophögar och läskmuggar. Men också, här och där, prydliga villagator. Tydligast är den enorma segregationen. I Modighs serie är människan ömsom svart, ömsom vit, men aldrig på samma bild.
Louisiana är en av USA:s fattigaste delstater, som brottas med grov kriminalitet och politisk extremism. Området är ett av Ku Klux Klans starkaste fästen. En av Modighs starkaste bilder hänger i en grupp om tre och omges av två stillsamt poetiska, disiga fotografier – en ung mor som står och metar, och ett par magra hästar som söker skydd undan regnet. Mellan dem hänger ett fotografi av tre Ku Klux Klan-medlemmar som sitter vid ett bord fyllt av skräp: i gult, grällt ljus som reflekteras i deras nakna överkroppar, översållade med tatueringar.
Det är en bild som är nästan provocerande loj och händelselös. Det är som om dessa människor låsts fast i ett förlamande stillastående. Det är någonting som återkommer i Modighs bilder, som ofta skildrar vila, stiltje, sakta kringsläntrande. Jag tänker att det måste vara detta som delvis lockar henne att gång på gång återkomma till att undersöka social utsatthet, som i de tidigare projekten ”Hillbilly heroine, honey” och ”Sunday mornin’ coming down”.
Behållningen av att se tillvaron genom Modighs kamera är hennes speciella sätt att förhålla sig till det hon porträtterar: alltid nära, intensivt men med viss distans, med förmåga att hitta ett slags vardaglig tristess, en rad händelselösa förlopp mitt i en kokande gryta av frustration. Ungefär så som människor förhåller sig till katastrofsituationer i försök att återskapa normalitet, oavsett om den byggs på en extremistisk övertygelse eller en sophög.
Gå till toppen