Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Smärtsamt känslodrama blir skojig teaterlek

Farliga förbindelser

Av Choderlos de Laclos i dramatisering av Christopher Hampton. Översättning: Per Lysander. Regi och bearbetning: Ada Berger. Scenografi, kostym och mask: Daniel Åkerström-Steen. Ljusdesign: Hannele Philipson, Sofia Linde. Koreografi: Melker Sörensen. I rollerna: Susanne Karlsson, Erik Olsson, Mari Götesdotter, Linn Mildehav, Linus Nilsson. Hipp, Malmö stadsteater, 1/2.

Erik Olsson som vicomte de Valmont och Susanne Karlsson som som Markisinnan de Merteuil.
Den franske författaren Pierre Choderlos de Laclos gjorde skandal med sin brevroman ”Les Liaisons dangereuses” 1792, som bokstavligen drog av brallorna på överklassen med sitt erotiska sprängstoff. 1985 blev boken teaterpjäs i dramatisering av Christopher Hampton och har sedan dess filmatiserats och iscensatts ett flertal gånger. Mitt starkaste minne är förförelsescenerna i Stephen Frears film ”Farligt begär” mellan John Malkovich och Michelle Pfeiffer från sent 1980-tal, som gav mig erotiska drömmar om Malkovichs rovdjursblick i åratal. Av handlingen minns jag inte mycket, desto mer av stämning och miljöer: de ekande kalla slotten i vinterskrud, tjänarnas påpassliga svassande, den återhållna åtrån och smärtan när korsetterna drogs åt.
I programbladet till Malmö stadsteaters uppsättning skriver regissören Ada Berger att hon velat översätta den filmiska berättelsen till ett teatralt formspråk. Jag har svårt att förstå varför hon ens nämner filmen som förlaga, för det är en radikalt annorlunda berättelse Hipp bjuder publiken på. Inget fel med det, teatern har sina egna verktyg för att framkalla känslor och stämningar. Här är rollerna nedbantade till fem, scenografin består av ett enkelt mörkrosa draperi och det enda som minner om 1700-tal är skådespelarnas överdådiga kostymer, knasigt stiliserade krinoliner i grälla karamellfärger.
Av själva handlingen har man karvat fram kärnan: Markisinnan de Merteuil och hennes vapendragare, vicomte de Valmont, gör sitt bästa för att intrigera och ställa till jävelskap, båda drivna av dunkla drifter och motiv: hämndbegär, makthunger, kanske leda. En jungfru ska defloreras, en dygdig och from fru ska överge sina principer och övertalas i säng. Markisinnan beordrar, vicomten verkställer.
Spelet är hårt koreograferat och fysiskt, realismen upphöjd och skruvad. Det är spexigt och fartfyllt, till tonerna av smäktande popballader. Skådespelarna tycks obekväma i sina kostymer, men det är kanske meningen, de snubblar runt som fångar i sina svulstiga krinoliner. Rollerna är grovt karikerade, gesterna stora. Ibland är det underhållande, ibland outhärdligt tramsigt.
Susanne Karlsson gör den smarta och rappkäftade markisinnan med bravur och Linn Mildehav gör en fin rolltolkning av den storögt naiva unga jungfrun Cécile. Ingen skugga över skådespelarna, de gör vad de kan i denna stelbent komiska och hårt tuktade kärlekslek.
Men när börjar allvaret? undrar jag. När ska leken övergå från snubbel och stoj till smärtsam och känslofylld verklighet?
Jodå, det kommer. Mot slutet bränner det till, när Mari Götesdotters kyska madame de Tourvel får av sig fångdräkten och äntligen rullar runt med sin vicomte. I pjäsens sista skälvande minuter är alla hjärtan krossade och markisinnan inser att spelet är förlorat. Slutscenen mellan Susanne Karlsson och Erik Olssons Valmont tillhör pjäsens höjdpunkter.
Men insikten om spelets höga insatser kommer för sent. Det farliga och hotfulla, begärets makt att förgöra, smärtan och sorgen, skämtas bort i en, förvisso stundtals underhållande, teaterlek.
Gå till toppen