Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Han avbildar samer med gamla tiders teknik

På onsdag, på samernas nationaldag, invigs Landskronafotografen Hans Jonssons stora fotoutställning av samer i Jokkmokk. Med ålderdomlig våtplåtsteknik har han avbildat samer på samma sätt som en gång rasbiologerna. Dumdristigt eller kongenialt?

Stina Jonsson, Skuovlie.Bild: Hans Jonsson
Hallå!
– Hej, mitt namn är Hans Jonsson. Jag är fotograf och jobbar med ett projekt om samer. Jag jobbar med en speciell teknik, fotar med en gammal 1800-talskamera på plåtar som jag framkallar direkt. Just nu befinner jag mig i Ammarnäs och söker efter samer som skulle vilja vara med i mitt projekt och så fick jag höra om dig?
– Är det här nåt rasbiologiskt projekt?
– Eh nä! Men det är helt riktigt att jag fotar med en liknande kamera som man fotograferade de rasbiologiska bilderna med.
Svetten rann ner över pannan när jag fick mitt första telefonsamtal från mannen som presenterade sig som fotograf Hans Jonsson från Skåne. Något skeptisk la jag på luren med ett löfte om att jag under kvällen skulle kolla in bilderna på fotografens hemsida. Bilderna började rulla upp i mitt huvud. Jag menar vem åker på vinst och förlust till Ammarnäs för att fota random samer med en liten nätt 1800-tals kamera i högsta hugg? Tror fotograf Jonsson på fullaste allvar att han skulle hitta människor utanför ICA i Ammarnäs med en stämpel i pannan där det stod same? Att dessa människor dessutom frivilligt skulle ställa sig upp framför hans kamera med ett glatt och enkelt omelett?
Sara Ajnnak skrattar oupphörligt när hon återberättar historien från sommaren 2016 när hon först mötte den knäppe skånske fotografen, som hon kallar honom. "Men jag tyckte lite synd om honom", säger hon, och därför tog hon hand om honom när han nu landat som ett ufo i Sápmi. Han för sin del hade tidigare, i ett helt annat sammanhang, pratat med sametingets dåvarande president Håkan Jonsson och glatt tackat ja till en inbjudan att besöka honom i Sorsele, bärande på en vag föreställning om att han ville porträttera samer. Varför? Eftersom han som porträttfotograf alltid söker motiv. Inte mer än så, säger han. Hon som kom till hans räddning när andra dörrar till den samiska communityn tycktes stängda heter alltså Sara Ajnnak, är artist och för övrigt just nu aktuell med en Grammisnominering. Som artist har hon själv återupptäckt den av staten en gång bannlysta jojken, och genom den färdats genom samisk musikhistoria och djupt ned i kulturarv och förtryck i form av rasbiologi och segregationspolitik som bara ligger några generationer bort.
Så Sara Ajnnak skrattar, men hennes resonansbotten är gravallvarlig.
Fotografen Hans Jonsson i ateljén i Fröfabriken i Landskrona.Bild: Sven-Erik Svensson
Hans Jonsson tar emot i sin ateljé i Fröfabriken i Landskrona. Mer än något annat är rummet en tidsresa. Lådkameran på stativ, sköljbad, gasmask och en söt doft av kemikalier. När han upptäckte den våtplåtsteknik som huvudsakligen användes åren 1850-70 var det en smärre förälskelse. Nu är den en process som innebär tungt hantverksmässigt fotarbete i Hans Jonssons vardag; att hälla kollodium över glas- eller aluminiumplåt för att sedan sänka ned dem i silvernitratbad (i tre minuter!) innan själva fotograferingen tar vid (stå still i minst 3 sekunder, annars blir oskärpan för stor!) och framkallning, fix och skölj. Allt måste göras omgående och på plats. Så ger yttre omständigheter – väder, vind och temperatur– varje enskild bild sitt eget liv och patina. Fotografiets yta animeras liksom måleriskt. Men det kräver slit, och inte blir det lättare när processen går i fält och fotografen får bära med sig mörkrumstältet.
– Ja, alltså, utrustningen väger kanske 150 kilo så det är ju otympligt om du ska ut i vildmarken, säger Hans Jonsson och ler.
Samtidigt var det tekniken som gjorde att dörrarna överhuvudtaget öppnades till Sápmi. Sara Ajnnak tvekade när hon fick frågan men när hon väl sett hans våtplåtsbilder svängde hon.
– Trots att den här tekniken bär på avskyvärda minnen så väckte den min nyfikenhet, säger hon.
Kicki Reinfeldt och Åke Reinfeldt, bröllop i Ankarede.Bild: Hans Jonsson
Så hon tog med honom till en anrik samisk plats, Ankarede, där hennes kompis skulle gifta sig i midsommartid.
– De bara tittade på mig väldigt skeptiskt. Men när bröllopsparet ställde sig positivt, så följde snabbt fler efter, och till slut upplevde jag att vi fick fin kontakt. Du vet, när du fotograferar med våtplåt tar den omedelbara processen tio minuter, man tvingas prata med varandra, berättar Hans Jonsson.
Sommaren därpå bjöds han in att följa kalvmärkningen till fjälls. Så landade projektet och blev till fotoutställningen "Samer – ingen isolerad ö" som med hjälp av Lena Wilhelmsson, som styrde fotoutställningarna på Dunkers i många år, nu producerats för Ajtte, Svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk. Invigningen sker på samiska nationaldagen 6 februari, nu på onsdag.
Vad tror ni om reaktionerna?
– Jag tror att de blir positiva. Folk ser nog att jag närmat mig miljön ödmjukt, säger Hans Jonsson.
– Jag tror att folk ser bilderna som vackra och coola porträtt. Men man kommer också att granska dem hårt, och undra vem som fotograferat och varför? Det finns ju en så allvarlig förhistoria här, säger Sara Ajnnak.
Håkan Jonsson med den heliga trumman, Sorsele.Bild: Hans Jonsson
I slutet av 1800-talet klättrade Landskronas driftige fotograf Borg Mesch upp i Sockerbolagets skorsten med en lådkamera på ryggen, han gjorde det för att kunna ta en panoramabild att sälja till hugade. Låt oss säga att hans strapatser bara hade börjat. I jakt på äventyr reste Borg Mesch norröver och blev en av de första invånarna i nya Kiruna där han öppnade egen fotoateljé. Det är i mycket hans fotografier som dominerar bilden av en tid då norrs öde beseglades; gruppbilderna av rallarna, av en uppväxande gruvstad, av bemedlade stockholmare som här fann äventyrlig rekreation, men också – bilden av de samer som koloniserades. Borg Mesch blev en viktig leverantör av samebilder till Hermann Lundborgs Rasbiologiska institut.
Fotohistorikern Eva Dahlman har framförallt studerat en av Borg Meschs föregångare, Lotten von Düben, som ihop med maken Gustaf dokumenterade samer redan 1868-1871. De här antropologiska porträtten togs ofta både rakt framifrån och i profil, som om personen framför kameran i själva verket låg under lupp, berövad sin personlighet.
– Ända sedan Amerikas urinvånare kläddes ut på fotografier på 1850-talet är det förstås en belastad genre. Samma sak syns ju hos von Düben, Mesch och andra tidigare uttolkare av urfolk. Det blir bilder av den Andre, säger Eva Dahlman.
I Hans Jonssons ateljé.Bild: Sven-Erik Svensson
Perspektivet återfinns såklart inte bara i den värsta rasbiologiska avarten, och det är säkert talande att inom den rådande samiska konstboomen är det politiska påtagligt närvarande. Tänk Britta Marakatt-Labbas broderier som nyligen ställdes ut i Lunds konsthall. Eller den mönstring av samisk samtidskonst i "Tidsresa" som just öppnat på Edsviks konsthall.
En av dem som verkligen använt sig av den exploaterande bilden av samen, är konstnären Katarina Pirak Sikku. Hon har bland annat stött på Mesch Borgs bilder då hon dykt i arkiven för att gestalta den rasbiologiska historien. Hon bor i Jokkmokk och är alltså en del av den ortsbefolkning som i kommande vecka kan gå på Hans Jonssons vernissage, så jag frågar henne vad hon spontant tänker om hans våtplåtsporträtt av samer?
– Det är klart att man får associationer. Men jag vet ju inte riktigt vad han vill förmedla. Vi är så matade med bilder av samer till fjälls, av kåtor och det exotiska. Samtidigt är naturen en del av vår vardag. Så det finns inga lätta svar här, säger Katarina Pirak Sikku.
Är fotografin lika upptagen av samisk identitet som samtidskonsten?
– Kanske inte riktigt. Men vi har fotografiska projekt som Cooper & Gorfers fina skildring av samiska kvinnor i "Interuptions" och Jorma Puranens "Imaginary homecoming" där 1800-talsbilder ges samtida kontext, säger Eva Dahlman.
Sara-Helen Persson, Klemmet Israelsson och Nils-Teodor Israelsson, Skuolie.Bild: Hans Jonsson
Man kan få en känsla när man pratar med historiker och konstnärer om samisk identitet, att det är en svår balansgång. Å ena sidan riskerar utomstående att exotiserande bara vilja fotografera samer i kolt på fjället. Å den andra tycks samer själva gärna lyfta fram naturen, eftersom den är en så viktig del av historien och, ja, även livet i nutid.
– Jo, så tänker jag också. Heliga platser, förfäder som lever vidare och inte minst en natur som fortfarande är de flestas levebröd. Det blir ganska svårt att välja bort, säger Hans Jonsson.
Hans eget uppsåt var att gestalta ett urfolk på samma premisser som alla andra. Om han lyckats vet han inte själv, det ligger kanske i sakens natur.
– Jag ville visa upp samer på ett okontroversiellt vis. Nu vet jag bättre, det finns inget okontroversiellt vis.
Ingen tvekan om att Hans Jonsson med sina antikvariska våtplåtar traskade ut i minerat fält. Vad vernissagepubliken säger får Hans Jonsson veta på onsdag i Jokkmokk, men Eva Dahlman ger honom med berömt godkänt. Och det gör, inte minst viktigt, Sara Ajnnak också:
– Det blev bra, framför allt eftersom man ser kontakten med de som fotograferas. Så i slutändan gör tekniken att de knyter an till gamla tiders bilder, men moderna människor får ta plats här. Det blir ändå bilder från vår tid, som blir till ett litet historiskt dokument.
Bättre beröm går kanske inte att få, för en knäpp skåning. En prestation helt i klass med det rent hantverksmässiga.
Olof Skum, Eva Bromée och Risten Alida SkumBild: Hans Jonsson
Gå till toppen