Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Scen

Kvinnlig livskris på en parkbänk

Elin Wrethov ser First lady på Helsingborgs stadsteater.

First lady

Av: Lotta Olsson. Regi: Iwa Boman. Scenografi: Yvonne Ericsson. Medverkande: Maria Kulle. Helsingborgs stadsteater 2/2.

Monologen "First lady" är skriven för Maria Kulle. Spelas på Foajéscenen t o m 3/3.Bild: Matilda Rahm
Kvinna i de dryga 50. Från Kvidinge. Filosoferar kring livet efter makens död. Vem är hon? Vad vill hon nu?
Det är inte utan att man tänker att Helsingborgs stadsteater ringat in sin trognaste publikgrupp och gjort en föreställning enkom för den. Kvinnor från medelåldern och uppåt. Dessutom står det utskrivet i programmet, i en av de märkliga varudeklarationer som teatern börjat förse sina föreställningar med. För ”den mogna och eftertänksamma” publiken står det om First lady. Jag får väl själv börja räkna mig dit. Till de mogna.
Med detta konstaterat, så är First lady en fin liten föreställning.
Berättelsens Gunilla skulle förmodligen inte själv ha suttit i teaterpubliken. Hon har inte riktigt den vanan. Uppvuxen under tämligen enkla förhållanden med skilda knegarföräldrar, men med en dröm om något mer som tar henne till Stockholm, dras hon fortfarande med komplex.
I Stockholm möter hon Göran, entreprenören med världsvana manér. Han kan erbjuda den där efterlängtade vägen till ett mer glamoröst liv. Vad har hon själv att erbjuda? Ett rivningskontrakt och en servitrislön, och ”skammen att inte ha lyckats bättre”.
Lotta Olssons text är poetisk i sin vardaglighet. Maria Kulle kryddar med krassa tonfall, stundtals på grov skånska, och rik mimik. Hennes Gunilla är förvisso ensam men jordnära, hon reder sig, på något sätt.
Den knappt timmeslånga föreställningen utspelar sig kring en parkbänk. Med sig har Gunilla en urna med aska och en packad ryggsäck, och kopplet till sin älskade men nu döda bichon frisé Flossy.
Gunilla minns tillbaka. Till barndomen, den avoga pappan, ungdomskärleken och drömmarna, till de tysta tv-kvällarna i soffan med maken.
Absurda monologstycken om livet som butiksägare, ett jobb hon kastades in i när Göran gick bort, varvas med melankoliska tankeutsvävningar. Några barn blev det inte. Någon nytta av den där spanskakursen fick hon aldrig.
Lotta Olsson rör vant omkring bland de mänskliga grubblerierna om livets mening. Det blev som det blev. Vissa saker blev av. Vissa blev bara inte.
Men som maka till områdets handlare har hon i alla fall kunnat titulera sig Abrahamsbergs First Lady. Och likt det förväntas av en första dam, har hon stått bakom sin make och försvarat honom oavsett brister.
Men om maken dör. Vad är en First Lady då? Kan hon sätta sig själv på den verkliga förstaplatsen?
Jag blir genuint nyfiken på människan Gunilla. Det hör inte till vanligheten att jag har den invändningen, men pjäsen skulle faktiskt kunna få vara lite längre. Jag vill veta mer.
Slutet är öppet men andas liv. Och jag vill bestämt hävda att föreställningen funkar för fler än de mogna och eftertänksamma.
Gå till toppen