Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Låt inte alliansen dö. Den kan behövas akut.

Bild: Riber Hansson
Sent omsider fick Sverige en regering. Nu är det hög tid att landet får en opposition.
Jo, det är sant, ett flertal partier har utropat sig till oppositionspartier. Moderaterna. Kristdemokraterna. Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet. Till och med Centerpartiet och Liberalerna – de två liberala mittenpartier som efter 73-punktsöverenskommelsen om samarbete mellan S, MP, C och L utgör delar av ett vänsterliberalt regeringsunderlag – betraktar sig själva som oppositionspartier.
I onsdags var det dags för partiledardebatt i riksdagen. Då rådde det ingen tvekan om att Jonas Sjöstedts V ser sig som ”vänsteroppositionen”, som tänker förhindra att regeringen drar alltför långt ut till höger.
Inte heller bör någon sväva i ovisshet om att Sverigedemokraten Jimmie Åkesson betraktar sitt nationalistiska parti som en del av den högerkonservativa oppositionen. Ett sådant block existerar åtminstone i Åkessons och Stefan Löfvens värld – under debatten hänvisade statsministern flera gånger till ett tredje, konservativt block.
Men till saken hör att moderatledaren Ulf Kristersson vägrar gå med på den verklighetsbeskrivningen. När Åkesson i debatten vädjade om att de tre konservativa partierna M, KD och SD gemensamt skulle ge regeringen Löfven en match, avvisade Kristersson än en gång SD-inviten. Det räcker inte att SD gillar bara hälften av M-politiken – den konservativa men inte den liberala halvan, menade Kristersson.
Här är Ulf Kristersson föredömligt tydlig. Låt vara att han har bekymmer med att få hela sitt parti att respektera det moderata samarbetsförbudet med SD, låt vara att han aningen naivt trott sig kunna regera med SD:s stöd utan att Åkesson någonsin skulle ”begära betalt”. När det kommer till kritan vet Kristersson att M inte kan bereda plats i ett borgerligt regeringsunderlag för ett antiliberalt populistparti som dessutom har rötterna i nazism och rasism. Värderingsmässigt går det bara inte ihop.
Oppositionen utgör en väsentlig del av den parlamentariska demokratin. En effektiv opposition, som ständigt granskar och utmanar den sittande regeringen, kan rentav beskrivas som det yttersta hälsotecknet för en vital och fungerande demokrati. Därav den pampiga – och samtidigt uppfordrande – beteckningen på oppositionen i det brittiska underhuset:
Her Majesty's Most Loyal Opposition.
M och KD utgör en alltför klen borgerlig opposition. Därför var det klokt av Moderatledaren att i partiledardebatten agera respektfullt mot Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L). Dessa två har, därtill tvungna av SD:s existens och ett snårigt parlamentariskt läge, valt att byta stöd till en S-regering mot en liberal reformagenda. Rätt tänkt, rätt utfört.
Men den politiska situationen kan ändras fort. Kanske i valet 2022, med en regeringskris kanske tidigare än så. Då kan en gedigen opposition vara nödvändig.
Alliansen har tagit en välbehövlig paus. Den måste inte alls dö. Men den behöver onekligen omvårdnad. Alliansen kan komma att behövas akut.
Gå till toppen