Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Sätt folkets bästa främst. Till skillnad från Maduro.

Demonstration mot Maduro i Caracas.Bild: Rodrigo Abd
Venezolanerna saknar det mesta: mat, mediciner, fungerande ekonomi - för att inte tala om legitimt vald ledare. De demokratiska bristerna var så tydliga vid fjolårets val att otaliga länder aldrig godtog resultatet.
Allt fler regeringar förklarar nu också att de inte längre ser Nicolás Maduro som Venezuelas president, utan ställer sig bakom oppositionsledaren Juan Guaidó. En tydlig och viktig signal, förvisso, men en svår balansgång väntar för att förändringarna ska bli till det bättre. Och det är venezolanernas framtid som är viktigast här.
Utrikesminister Margot Wallström (S) är tydlig med avvägningarna i ett uttalande om Sveriges syn på Guaidó.
"Vi betraktar honom som legitim ordförande för nationalförsamlingen och som interrimspresident med uppgift att enligt deras författning utlysa nya val."
Merparten av EU-länderna står nu bakom den linjen, men det handlar inte om något erkännande i folkrättslig mening. Målet är inte att Guaidó – utan folket – ska få makten över Venezuelas framtid.
Allt fler länder världen över intar nu en motsvarande hållning, med lite olika ordalydelser i sitt stöd för Guaidó, men Maduro visar inga tecken på att vika sig för påtryckningarna. I intervjuer varnar han istället för inbördeskrig.
Helt grundlös är varningen inte. Folket är uppenbart splittrat, vilket framgick i helgen då det hölls demonstrationer till stöd för såväl Maduro som Guaidó. Landet har därtill flera polis- och miliskårer vars sympatier inte är givna vid en konflikt. Officiellt stöder militären alltjämt Maduro, men Guaidó jobbar hårt för att ändra på detta. Nyligen gick en general i flygvapnet över till oppositionen
Ryssland stöder Maduro och kritiserar EU för att lägga sig i Venezuelas interna angelägenheter. Medanden amerikanske presidenten Donald Trump inte utesluter ett militärt ingripande för att störta Maduro.
Hur starka skäl det än finns att önska Maduro från makten, så vore en sådan intervention ett vågspel – såväl världspolitiskt som för Venezuela. Nicolás Maduro har fortfarande stöd från tunga länder och venezolanerna har små marginaler för ytterligare prövningar. Fler än tre miljoner av dem befinner sig redan på flykt undan hunger och andra missförhållanden.
Tragedin blir inte mindre av att Venezuela, som har några av världens största oljereserver, hade kunnat vara ett välmående land. Krisen är främst resultatet av ett par decenniers politiskt vanstyre och korruption.
Det hela tog sin början när Maduros företrädare Hugo Chavéz kom till makten 1999. Påhejad av ideologiska fränder i omvärlden satte han sig för att genomföra en strikt socialistisk agenda. Det blev prisreglering, förstatligande av hela sektorer och expropriering av företag. Efter Chavéz död 2013 fortsatte Maduro sedan i samma politiska spår.
Följderna känns igen från andra socialistiska experiment: fattigdom, ekonomisk kris, urholkad demokrati …
Skälen är många att snarast vilja få Maduro från makten. Men inte minst mot bakgrund av de svåra åren i landet är det viktigt att processen i möjligaste mån blir ordnad, lugn och driven av folket.
Tvära politiska kast och interventioner utifrån leder sällan till något gott i längden, visar erfarenheter från andra länder. Det kan vara svårt nog att få Juan Guaidó att bli interrimspresident med sikte på val.
Hans egen plan sägs gå ut på att samla internationella nödinsatser i grannländer för att sedan pressa militären att släppa in hjälpen i Venezuela. Det skulle kunna vara ett första steg mot något bättre för landet.
Genom att avvisa de rättmätiga kraven på ett nytt, fritt och rättvist val har Maduro tydligt visat att han inte sätter folkviljan främst. Med honom blir det mer av samma misär. Venezolanerna förtjänar så väldigt mycket mer.
Gå till toppen