Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Slipad hämndhistoria med lite för dålig smak

Gesterna har blivit större när Hans Petter Moland gör amerikansk remake av sin egen film "En iskall jävel".

Liam Neeson som råbarkad pappa. "Cold pursuit" är en remake på den norska filmen "En iskall jävel", där Stellan Skarsgård spelade huvudrollen.Bild: Doane Gregory

Cold pursuit

BIO. HÄMNDTHRILLER. USA, 2019. Regi: Hans Petter Moland. Med: Liam Neeson, Laura Dern, Tom Bateman. Åldersgräns: 15 år Längd: 1.58.

Det var i samband med lanseringen av ”Cold pursuit” som Liam Neeson började yra om 40 år gamla hämndfantasier mot, ja, vilken svart man som helst. Det lägger onekligen lite sordin över premiären, och ingenting blir bättre av att filmen i sig innehåller några dassiga etniska stereotyper – vilket inte direkt är Neesons fel, han spelar ju bara huvudrollen, men ändå.
Faktiskt är regissören Hans Petter Molands amerikanska remake av sin egen norska film ”Kraftidioten” (på svenska ”En iskall jävel”) sämre än originalet ur den bemärkelsen. Till stor del är dessa stenhårt stiliserade hämndthrillers annars väldigt lika varandra, scen för scen.
Berättelsen är rak: en pappa hämnas, å det blodigaste, sin mördade son hela vägen upp i en knarkligas näringskedja och utlöser ett gängkrig på kuppen. Neeson, känd för rollen som hämndlysten pappa i ”Taken”-filmerna, är förutsägbart castad som Nels Coxman, den redlige snöplogsföraren som visar sig härbärgera en iskall slagskämpe (Stellan Skarsgård gör rollen i originalet).
Han gör ett hyggligt jobb i rollen, och filmen är skönt renskrapad från sidospår och kvalm. Moland jobbar med humoristiskt distanserad inspiration i en genreformel kan man säga. Inspirationen från Quentin Tarantino och bröderna Coen är tydlig, inte minst i de ofta roliga dialogerna.
Skurken i knarkligans topp är ett as av komiska dimensioner, med överdesignat skrythem, flott bil med chaufför och löjliga matvanor. Han ställs mot en enkel, hårt arbetande man från de snöiga vidderna – i remaken skidorten Kehoe, i originalet någonstans i Norge.
Gesterna i ”Kraftidioten” är medvetet mindre än de yvigare amerikanska, i allt från skådespeleri till miljöer och musiksättning. Kanske är det därför följdriktigt att originalets knarklangande serber skildras mindre stereotypt än remakens amerikanska ursprungsbefolkning, som är lika delar ”ädla vildar” och klumpiga klåpare. Det är bara ett av flera exempel på när ”förbjuden” humor inte blir gränsöverskridande skoj utan ger en lite för dålig smak i munnen.
Gå till toppen