Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Scen

Vulgobuskis som aldrig vågar gå hela vägen

Gullighet gränsar till det äckliga. Men den utforskande pjäsen "Cuteness overload" lyckas aldrig bli obekväm. När skådespelarna ritar figurer runt varje bröstvårta blir kroppen bara en leksak, skriver Sara Berg.

När jag var liten brukade jag roa mig med ett tankeexperiment. Jag föreställde mig någonting som var gulligt, till exempel en kattunge, och sedan tänkte jag mig ett helt rum fullt av kattungar. Så många att de täckte hela golvet, klättrade på möblerna, klättrade på mig. Poängen var att även sådant som är bedårande, kan bli motbjudande om det förekommer i alltför stor mängd. Ingenting är heligt.
För om kaos är granne med Gud, så bor gullighet väldigt nära äckel. I ÖFA-kollektivets performanceföreställning ”Cuteness overload”, som gästar Inkonst i Malmö, är det just gullighetens gränser som prövas. Två skådespelare sitter i en dubbelsäng med fluffiga duntäcken och ser ut som korkskruvslockiga människodockor, med stora ögon, plastiga ben och rumporna i vädret.
Lisen Rosell och Nadja Hjorton i ”Cuteness overload”.Bild: Märta Thisner
I början är allting sött och rart, de klappar på och gosar med varandra, men ganska snart går leken för långt. Mjukt blir hårdhänt, vänskapligt blir sadistiskt, som ett rollspel som spårar ur, ”Fifty Shades of Grey” utan försoning.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur vi vuxna ofta behandlar barn och djur, eller hur kvinnor fortfarande porträtteras i reklam och medier. Som gulliga objekt utan integritet. Det är en sak att visa ömhet på lika villkor, men när objektet strävar emot eller säger ifrån och vi ändå inte slutar? Är näpenheten i så fall inte en börda snarare än en tillgång?
Det finns inget självändamål i att vara gullig. Dels för att gulligheten inte kan isoleras utan att varje uns av liv försvinner. Dels för att den också lockar fram känslor som begär, avund och åtrå. Gullighet är en maktfaktor, men den gör oss även sårbara och precis som allt annat bör den konsumeras med måtta.
Syftet med grotesk experimentteater som ”Cuteness overload” är att utmana publiken känslomässigt, att få oss att reagera instinktivt och att köra över en känsla med en annan. Att överraska med tvära vändningar. När skådespelarna visar brösten är det först en sexuellt laddad handling, men när de ritar små ögon och en liten mun runt varje bröstvårta och börjar fjanta sig, blir kroppen bara en leksak.
Problemet med genren är att den ofta stannar vid just ett ofullgånget experiment. Istället för omvälvande insikter eller fysiska reaktioner, får vi något slags vulgobuskis som aldrig vågar gå hela vägen. Det är den grundläggande idéprocessen, snarare än utförandet, som är obekväm. När jag lämnar Inkonst, känner jag mig mest uppgiven. Inte för att jag har utsatts för en överdos gullighet, utan för att jag inte känner mig särskilt utsatt överhuvudtaget.
“Cuteness Overload“, gästspel på Inkonst i Malmö 7-8 februari. Idé, regi och koreografi: Lisen Rosell, Nadja Hjorton och Anna Efraimsson. Medverkande: Lisen Rosell och Nadja Hjorton. Produktion: ÖFA-kollektivet.
Gå till toppen