Robyn har en ovanlig förmåga att göra popmusik till en plats för reflektion. Hennes mest ikoniska låtar är tårdrypande popnummer av klassiskt snitt, sånger som på pappret ser ut att vara skrivna för en rödgråten sångerska med darrande stämma. Men Robyn sjunger dem som om hon befinner sig mitt i stormens öga, med vinden i håret men lugnet i rösten och båda fötterna på dansgolvet. Hon försöker inte övertyga oss om att världen är på väg att rämna utan verkar vilja berätta att allting kommer att ordna sig, att ingen sorg är så stor att den inte har någonting att lära oss.