Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Japaner och britter har samma perversa längtan efter upphöjd avskildhet.”

De flesta brittiska politiker vet mycket väl att ett utträde ur EU utan en överenskommelse om framtida relationer vållar landet enorm skada, skriver Ian Buruma.

Det brittiska parlamentet har röstat ner förslag om att be EU flytta fram utträdesdatumet eller att hitta alternativ till Theresa Mays impopulära strategi, skriver Ian Buruma.Bild: Geert Vanden Wijngaert
Att se en gammal demokrati medvetet röra sig mot en nationell katastrof som är både förutsägbar och möjlig att undvika, är en sällsynt och omskakande upplevelse. Och det är inga sömngångare som går mot avgrunden, de är klarvakna.
De flesta brittiska politiker vet mycket väl att ett utträde ur EU utan en överenskommelse om framtida relationer vållar landet enorm skada.
En minoritet vilseförda ideologer har inget emot en avtalslös brexit. Några få upphetsade drömmare på högerkanten tror att kämpaandan från andra världskriget ska klara britterna igenom de omedelbara svårigheterna och att Storbritannien snart återtar sin plats som ledande världsmakt.
Nytrotskisterna, inklusive Labourledaren Jeremy Corbyn, tycks inbilla sig att en katastrof är just vad som behövs för att äntligen få britterna att kräva sann socialism. De flesta politiker på alla kanter, bland dem premiärminister Theresa May, som före folkomröstningen ville att Storbritannien skulle stanna i EU, vet bättre än så. Ändå lyfter i stort sett ingen ett finger för att stoppa en avtalslös brexit. Parlamentet har röstat ner förslag om att be EU flytta fram utträdesdatumet eller att hitta alternativ till Mays impopulära strategi.
Partipolitik, superchauvinistiska medier och en besynnerlig omedvetenhet om allt utanför de brittiska öarna, tycks ha paralyserat politikerna. Istället för att försöka avvärja det värsta, intalar de sig att nya samtal och eftergifter från EU ska rädda Storbritannien i sista stund.
Nationella självmord är ovanligt, men inte unikt. Ett annat exempel är Japans väg till det förödande kriget mot USA 1941. Storbritannien hotar inte någon med krig även om nostalgin flödar om spitfireplan och slaget vid Dunkerque. Den svaga japanska demokratin hade nästan kvävts av militära fraktioner och auktoritär statlig kontroll, ändå är likheterna slående.
En minoritet aggressiva militarister som hejades på av halvfascistisk ideologi och officerare på mellannivå, ville verkligen ha krig med västvärlden. De flesta politiker, generaler och amiraler insåg att det var galenskap att provocera fram en uppgörelse med en militärt och industriellt vida överlägsen makt. Men av någon anledning kunde eller ville de inte förhindra det. En del av dem föll utan övertygelse in i extremisternas retorik, ungefär som när May stryker dem som vill ha en hård brexit medhårs.
Chefsstrategen bakom anfallet mot Pearl Harbor, amiral Yamamoto Isoruku, var en intelligent man som pluggat vid Harvard, kände till USA väl och till en början hade varit uttalad motståndare till kriget. Trots att han hoppades att förhandlingar skulle förhindra ett krig, gjorde han sin plikt och drog upp planerna för det.
Premiärministern, prins Konoe Fumimaro, hade en son som studerade vid Princeton i USA och ville undvika ett krig. Upprepade gånger bad han USA om nya möten, kom med motstridiga signaler och hoppades på omöjliga eftergifter som de japanska krigsönskarna krävde, men var själv för svag och obeslutsam för att kunna stoppa dem.
Det var mycket prat om slutdatum som måste respekteras eller skjutas fram. På samma sätt som britterna under förhandlingarna med EU, gjorde japanerna aldrig riktigt klart för amerikanerna vad de egentligen ville uppnå. Antagligen visste de inte själva. De som såg katastrofen närma sig utan att ingripa, hoppades att flera samtal med amerikanerna på något vis var räddningen. Istället dödades miljoner människor och Japan blev närmast totalförstört.
Den omedelbara reaktionen när det japanska folket fick kännedom om attacken mot Pearl Harbor var en sorts lättnad; allt var bättre än ändlös velighet. Och när Japan nu stod ensamt fick man förlita sig på japanskt hjältemod. Japaner och britter har samma perversa längtan efter upphöjd avskildhet.
Det är inte omöjligt att en hård brexit kan påverka britterna på liknande sätt. Man kan förstå dem som blivit utleda på tjafsandet i parlamentet och alla ändlösa samtal med EU som aldrig verkar leda någonvart. Det finns en gräns för hur mycket osäkerhet folk står ut med, innan de bereder sig på det värsta.
En stor del av de brittiska medierna har, trots att de inte hindras av censur, varit lika superchauvinistiska som de japanska var inför och under kriget. Årtionden av anti-EU-propaganda kan ha övertygat många britter om att de får stå ut med alla umbäranden ett avtalslöst utträde medför. Många lär klandra "de jäkla utlänningarna" för varubrist, prishöjningar, långa köer i hamnarna och förlorade jobb. (Japanska nationalister skyller fortfarande Pearl Harbor på USA:s tjurskallighet).
Men så småningom kommer besvikelsen, precis som den gjorde i Japan när glädjeruset över attacken mot Pearl Harbor hade lagt sig. Brittiska städer kommer inte att bombas. Storbritannien blir varken invaderat eller ockuperat och förhoppningsvis mister ingen livet. Men det brittiska inflytandet minskar rejält och ekonomin krymper. De flesta får det sämre, men pådrivarna för en hård brexit, som Boris Johnson, Nigel Farage och Jacob Rees-Mogg, går det säkert ingen nöd på. Det finns heller ingen anledning att klandra dem. Det är alla de som visste bättre, men inte gjorde nog, som har anledning att skämmas.

Ian Buruma

Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Ian Buruma är författare och tidigare professor i demokrati, mänskliga rättigheter och journalistik. Hans senaste bok på engelska heter A Tokyo Romance: A Memoir.
Läs mer: Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen