Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Malin Krutmeijer: En vidrig lukt av schnaps och blod

Fatih Akins seriemördarfilm är en fruktansvärd upplevelse, skriver Malin Krutmeijer.

Jonas Dassler som den verklige seriemördaren Fritz Honka i "Der Goldene Handschuh".Bild: Gordon Timpen
”Var går gränsen mellan att skildra och hylla?”, frågar sig branschtidningen Varietys kritiker efter att ha sett den kände tyska filmskaparen Fatih Akins seriemördarfilm ”Der Goldene Handschuh”, som visas i tävlingsserien i Berlin. För mig är filmen bortom sådana gränser: den är så kallhamrad, snaskigt bloddrypande och djupt obehaglig att den spökade för mig i dagar.
Titeln, som betyder ”den gyllene handsken”, är namnet på den bar i 1970-talets Hamburg där seriemördaren Fritz Honka fann sina kvinnliga offer. De var åtminstone fyra och levde under hårda omständigheter i St Pauli-distriktet. Honka gömde de styckade kropparna bakom en vägg i sin lägenhet. Stanken skyllde han på den grekiska familjen som bodde på våningen under.
Filmen bygger alltså på verkliga händelser, utifrån en prisbelönad bok. Den har fått kritiker att kasta ur sig omdömen som ”meningslös” och ”vidrig”, och som jämförelse hylla Lars von Triers omstridda seriemördarfilm ”The house that Jack built” för dess ”självreflekterande undertext”.
Akin är inte intresserad av vare sig förövare eller offer, utan skildrar dem i en grotesk burlesk som fula och försupna. Särskilt gäller det kvinnorna. Filmen frossar i tjocka magar, slitna ansikten och ben som sprattlar teatraliskt i dödskamp.
Kvinnorna berövas helt sitt människovärde och Honka – spelad med vanvettig lösnäsa och skelande ögon av 23-årige Jonas Dassler – blir en närmast komisk figur.
Det värsta är att miljöerna äger en murrig, miserabel karisma. Det är så man känner hur det luktar schnaps, svett och blod. Det är helt enkelt en stark men fruktansvärd upplevelse att se den här filmen. Jag för min del frågar mig vad den egentligen säger om Fatih Akin, som tidigare gjort starka, smarta filmer som ”Vid himlens utkant” (2007).
Gå till toppen