Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Plottrig teatercirkus” om ett självmords anatomi

Bild: Emmalisa Pauly

Ett självmords anatomi

Av: Alice Birch. Regi: Suzanne Osten. Översättning: Anna Kölén Regi: Suzanne Osten

Scenografi och kostym: Rikke Juellund Musik: Per Tjernberg Koreografi: Soledad Howe

I rollerna: Sandra Stojiljkovic, Karin Lithman, Monica Wilderoth, Jörgen Düberg, Martin Rosengardten, Sonia Haga, Hannes Fohlin, Li Brådhe, Katarina Lundgren-Hugg

Spelas på Malmö Stadsteater Intiman t o m 3 april

Unga brittiska succédramatikern Alice Birch har jämförts med Caryl Churchill och Sarah Kane. Det kanske är att tilldela henne ett par nummer för stora skor. Men visst finns det likheter.
Genombrottspjäsen Ett självmords anatomi handlar, som framgår av titeln, om suicid. Eller snarare om psykisk ohälsa; djupa depressioner med starka suicidala drag. Tre generationer kvinnor står på scen samtidigt, och deras personhistorier, som sträcker sig över ett halvsekel, berättas simultant och parallellt.
Där finns först Carol (Sandra Stojiljkovic), som fastnat i hemmafrufällan på 1960-talet. Därefter hennes utlevande dotter Anna (Karin Lithman), som nyttjar droger och bor i kollektiv på 1980-talet. Båda dör för egen hand. Slutligen Annas dotter Bonnie (Monica Wilderoth), som desperat likt en grekisk tragedihjälte försöker undgå sin ödestyngda familjeförbannelse i en obestämd nutid.
När pjäsen hade urpremiär på Royal Court i London 2016 uppehöll sig kritikerkåren mycket vid om Birch menar att självmordstendenser är nedärvda. Moderna genetiker skulle nog hålla med om att grava psykiska trauman i barndomen, som en mor som tar livet av sig, kan påverka i senare led.
En anatomi är inom både medicinen och retoriken ett undersökande sönderdelande och granskande uppskärande av det dolda. Frågan är om Birch lyckas med det.
Jag ser snarare att Birch håller sig till en inte helt ovanlig feministisk förklaringsmodell till kvinnlig psykisk ohälsa: förtryck och begränsning under modersrollen (postpartumdepressioner!) och ett patriarkalt samhälles förväntningar.
Den eviga återkomstens lidande återspeglas inte bara i huvudrollernas parallellställda vanföreställningar, utan också i släktingars och partners krav, alternativt mobbande härskartekniker, i den sociala tvångsnormalitetens namn.
Birch är dessutom lärljunge till R D Laings antipsykiatri såtillvida att det enda den kliniska psykiatrin har att erbjuda hennes fiktionsgestalter är elektrokonvulsiv terapi, i vardagligt tal elchocker, och nedlåtande hejarop om ”duktig” och ”helt normalt”.
Temat med kvinnlig psykisk ohälsa samman med en avancerad dramatisk framställningsform är förstås som gjutet för Suzanne Osten, som för första gången regisserar på Malmö Stadsteater (Alice Birch själv sitter dessutom i premiärpubliken).
Det blir en mycket ”ostensk” föreställning, med frigörande kroppsteater, andningsövningar och effekter som ballonger och rockmusik. Lite för mycket plottrig teatercirkus.
Med all respekt för Suzanne Ostens stora ryktbarhet som teaterskapare skulle jag önskat mig en annorlunda iscensättning av denna bitvis helt fantastiska text. Ett mera stramt postdramatiskt angreppssätt. Så som Monica Wilderoth vid några tillfällen säger sina repliker: med en isskärvas skärpa i rösten. Utan åthävor och utan teatralt utanverk.
Gå till toppen