Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Carl Rudbeck: ”Tänk om jag säger något som kan uppfattas xenofobiskt eller sexistiskt.”

Bild: Erik Nylund
Alla har vi någon gång gjort en dumhet, sagt något dumt eller okänsligt eller till och med brutit mot lagen. Många har i sin ungdom brukat en olaglig drog utan att för den sakens skull hemfalla till livslångt missbruk eller leda andra in i fördärvet. Alla har lik i lasten eller i garderoben eller var vi nu väljer att förvara våra synder och tillkortakommanden. De finns där i det förflutna och sedan har man gått vidare.
Men det var då det. Nu går det inte längre att låtsas som inget har hänt. En amerikansk delstatsguvernör kämpar en till synes hopplös kamp för sin politiska överlevnad då det har avslöjats att han för nästan fyrtio år sedan framträdde i blackface (svart smink i ansiktet). Filmskådespelaren Liam Neeson berättade nyligen i en intervju att han hade varit rasist. Ett dumt ord eller en korkad handling och karriären kan vara över.
Genom nya medier har situationen blivit svårare för alla syndare. Ord som tidigare kunde glömmas eller smusslas undan finns nu bevarade för evärdliga tider och kan när som helst användas mot gärningsmannen. Det finns inte längre en skymt av det kristliga sinnelag som manar till förlåtelse.
Det ställer knepiga frågor. Är det rimligt att hålla någon ansvarig för ett förfluget ord som yppades för flera årtionden sedan? Människor kan förändras och byta åsikt. Men inte bara det, det kan också vara fallet ett en människa är förfärlig på ett område, men lysande på ett annat. Det gäller inte minst inom kultur och politik. Neeson är inte bara är en framstående karaktärsskådespelare i Schindler's List utan också actionhjälte i Taken. Att han var rasist under en kort tid för många år sedan gör inte filmerna sämre.
Inom litteraturen vimlar det av fascister, kommunister och rasister som har skapat häpnadsväckande fin litteratur. Några av 1900-talets största skribenter, romanförfattaren Céline och diktare som Ezra Pound och T S Eliot hade åsikter som idag hade gett dem yrkesförbud.
Winston Churchill räddade Europa från ondska och barbari medan man i Indien, inte helt obefogat, har framställt honom inte bara som imperialist utan som rasist.
Det är bra att många tidigare gångbara åsikter nu inte längre är det. Men baksidan av detta är en krypande försiktighet där författare är rädda för att ens låta fiktiva gestalter uttrycka till exempel starkt negativa åsikter om islam. De kan tolkas som representativa för vad författaren egentligen tycker och då är det klokast att låta bli att alls formulera det.
Denna försiktighet, som länge har funnits inom politiken, invaderar nu också det privata livet och sociala umgänget. Tänk om jag säger något som kan uppfattas som xenofobiskt eller sexistiskt och som sedan aldrig glöms bort. Lika bra att knipa käft.
Idealet håller på att bli att vi alla i alla sammanhang, även privata, ska låta som om vi deltog i ett ständigt pågående akademiskt seminarium i genusteori. Den världen blir både tråkig och intellektuellt fattig.
Gå till toppen