Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Folk är så trötta på schablonbilden av muslimer”

Berättelsen om en mammas kamp för sin son gav Ahmed Abdullahi en Guldbagge. Nu finns den prisade kortfilmen "Martyren" att se på SVT Play. – Det känns fantastiskt eftersom så många har hoppat av på vägen. Men nu kan folk se att vi tar upp ett allvarligt ämne utan att trampa någon på tårna, säger regissören.

"Min förhoppning har alltid varit att oavsett vilken film jag än gör och oavsett vilken bakgrund karaktärerna än har så ska alla som ser filmen kunna ta med sig någonting", säger Guldbaggevinnaren Ahmed Abdullahi.Bild: Janerik Henriksson/TT
Den mest förvånade pristagaren under Guldbaggegalans icke tv-sända förgala var definitivt Ahmed Abdullahi, som vann kategorin bästa kortfilm.
"Jag har inte ens förberett ett tal, så mycket trodde jag på mig själv. Jag vill börja med att säga att jag är svensksomalier och jag vill att svenska folket och media ska veta att jag inte vann på grund av klanröster", sade han på scenen.
Några veckor senare skrattar Ahmed Abdullahi åt minnet och berättar att han var otroligt nervös innan och att han inte kommer ihåg någonting från när han stod på scenen och höll sitt tacktal.
– Det var första gången jag var på Guldbaggegalan. Sa jag något dumt?
TT: Nej, du verkade mest jätteglad. Och så skämtade du om klanröster.
– Det var miljöpartisten Leila (Ali Elmi, som beskylldes för att ha fått en riksdagsplats på grund av klanröster, reds anm) som dök upp i mitt huvud. Jag vet inte varför, hon är somalier, jag är somalier. Det var bara märkligt hur en person som har blivit demokratiskt vald blir anklagad, jag vet inte, jag bara tänkte ”vad kommer jag att bli anklagad för”.
"Martyren" handlar om en somalisk familj i en Stockholmsförort. Mamma Asia jobbar inom vården och tar hand om sina två barn. Sonen Omar har haft det struligt. Det verkar som att han har skärpt till sig men Asia börjar misstänka att han har radikaliserats.
– Det började med att jag runt 2015 läste många skriverier om personer som hade åkt iväg och krigat och sedan återvänt till Sverige. Jag började fundera över hur en sådan person kan komma tillbaka till samhället.
Tillsammans med producenten Veronika Öhnedal och manusförfattaren Marioan Hosseini undersökte han problematiken utifrån en ung hemvändande killes perspektiv.
– Men även om jag rent intellektuellt kan förstå vad det är som gör att en ung människa åker i väg, så kan jag emotionellt inte förstå det. Och då är det ingen bra idé att göra en film. Då kom vi på att byta perspektiv istället, till mammans.
Att det är ett känsligt ämne blev Ahmed Abdullahi varse när han började rollsätta. Flera skådespelare hoppade av och inspelningen fick skjutas upp.
– Folk är så trötta på schablonbilden av muslimer och somalier som kommer fram i media. Det finns en rädsla bland muslimer och somalier överhuvudtaget för att associeras med islamistisk terror och det blev lätt för människor att bara anta att "nu är det ännu en historia om terrorism, varför ska den här filmen göras?" Det var enormt svårt att få de inblandade att lita på oss.
TT: Hur känner de nu då?
– De är väldigt glada över att vi har gjort filmen. Överlag har feedbacken varit otroligt positiv och folk tar kontakt med mig och säger "nu vill jag också göra film". Min förhoppning har alltid varit att oavsett vilken film jag än gör och oavsett vilken bakgrund karaktärerna än har så ska alla som ser filmen kunna ta med sig någonting.
Just nu jobbar Ahmed Abdullahi med att utveckla sin första långfilm med stöd från Svenska filminstitutet. Ett viktigt steg för någon som under sin uppväxt inte ens tänkt på att regissör var ett yrke och länge hade noll koll på hur Filmsverige ser ut. Men film har han alltid gillat.
– När jag bodde i Somalia så fanns ingen riktig bio. Man ställde fram stolar och så visades någon film, ofta en Bollywood-film. Jag var 5–6 år och minns inte så mycket men jag älskade att gå och se de här filmerna.
TT: Känner du att du har något särskilt ansvar nu, som svensksomalisk filmskapare?
– Jag vet inte, jag är alltid försiktig med det här att säga vad man har ansvar för. Jag tänker mer: om inte jag berättar, vem ska göra det? Men jag tror egentligen inte att man behöver göra så mycket, bara vidga vyerna. Det kan mycket väl handla om Anders och Annika som går på gatan, men hur ser statisterna ut? Vilka står bakom kameran? Det handlar om perspektivförskjutning.
Fakta

Ahmed Abdullahi

Född: 1981 i Somalia.

Kom till Sverige: 1992, först till en flyktingförläggning i Upplands Väsby, sedan till Nordmaling i Västerbotten. 1994 flyttade familjen till Umeå.

Bor: I Stockholm, sedan 2004. "Men jag säger fortfarande att jag är från Umeå."

Familj: Gift och har två barn. Har syskon och mamma och pappa.

Utbildning: Filmlinjen vid Sundbybergs folkhögskola, baskurs i filmregi vid Dramatiska Institutet. Examen från filmregilinjen på Stockholms dramatiska högskola 2015.

På fritiden: "Jag har varit pappaledig nu, då har man ingen fritid, ha ha. Men annars får jag mycket energi av att bara hänga med vänner och familj och snacka skit."

Gå till toppen