Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Jenny Maria Nilsson: Zygmunt Baumans sista bok ger svindel

Hur ska vi nu besegra de mordiska rörelserna, frågar sig Jenny Maria Nilsson när hon läser ”Retrotopia”.

Zygmunt Bauman.Bild: HERIBERT PROEPPER
På sidan 105 i Zygmunt Baumans sista bok ”Retrotopia”, postumt utgiven, citeras Anthony D Smith, som 2007 skrev: ”Varför har elden från den vildsinta nationalismen flammat upp på nytt, inte ens fyrtio år efter att den anses ha brunnit ut i tredje rikets Götterdämmerung?” Ja, varför? Smith, en av 1900-talets auktoriteter på nationalism, svarar själv: nationalismens eldar släcks aldrig, de skyms tillfälligt av vår insikt om dess fruktansvärda konsekvenser.
Svindel drabbar mig när jag läser det där, inte för att jag inte vet att nationalismens eldar aldrig släcks, det förstod jag kring 1990 när andra trodde att liberalism (i filosofisk mening) segrat för alltid. Yrseln kommer av en drabbande förståelse om att en era är förbi. Smith dog 2016 – han var 76 – och Bauman som flydde både nazister och kommunister dog 2017 vid 91 års ålder. De levde genom efterkrigstidens 1900-tal och var intellektuella som representerade rörelser som lyckades besegra mordiska ismer och nu är deras tid över.
Nog finns andra som vaktar på mordiska ismer. Herregud, du kan numera göra god karriär på just det, i FN eller som influencer. Ändå verkar vi oförmögna att frambringa en politisk rörelse med integritet nog att klara av att definiera det socialliberala samhällets vänner och dess fiender, ordna rättvisa och kringskära den råkapitalism som urholkar demokrati och naturresurser.
Baumans huvudtes är att längtan efter trygghet är orsaken till att människor igen och igen dras till fascism. ”Flytande modernitet” är hans mest kända begrepp och det menar han kännetecknar vår tid, en tid där alla förbindelser kan hävas och flexibilitet är det högsta goda. En nyckfull epok alltså, och ur det föds vår rotlöshet och längtan tillbaka till en mer konservativ världsordning, till ett religiöst eller feodalt samhälle, till stamsamhället – där alla visste sin plats. Den plats Bauman kallar Retrotopia, men Retrotopia finns inte – det är en fiktiv värld av nostalgi och fantasi.
Men Bauman glömmer, även om han nämner det, att det inte är främst trygghetslängtan som blir syre för de nationalistiska eldarna; han skriver att ”syftet med stamsamhället är att bestämma vem man ska stödja och vem man ska döda”. Vår art vill ha förutsägbarhet men också strid och lojalitet och det är kampen för värderingar, löften om upprättelse och makt som Italiens Salvini, Brasiliens Bolsonaro och våra egna Sverigedemokrater har gjort till politisk framgång.
Många drömmer om en rimligare värld, men medan liberaler och socialisters drömmande tycks splittrat i porlande bäckar har nationalism och populism vuxit till brusande älvar. De totalitära har samma fiende som alltid: Den som inte är som vi, som vi upplever hotar vårt sätt att leva. Liberala upplysningsprojekt måste ständigt förnyas och icke-populistiska partier har inte den vassa egg som fanns under Bauman och Smiths era, den egg som kunde skära ner fascistoida grupper.
Gå till toppen