Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Agota Kristof skrev för att överleva

Agota Kristof flydde Ungern och blev en säregen skildrare av exilens utsatthet. Nu kommer hennes tre kortromaner i svensk nyöversättning, samt en självbiografi som för första gången ges ut på svenska. En storartad läsupplevelse, skriver Oline Stig.

Agota Kristof föddes 1935 i Ungern och dog 2011 i Schweiz.Bild: Ulf Andersen

Agota Kristof

Den stora skrivboken, Beviset, Den tredje lögnen och Analfabeten. Översättning: Marianne Tufvesson. Wahlström och Widstrand.

När jag nyss flyttat hemifrån bodde jag granne med en gammal man som suttit i koncentrationsläger. Jag var full av respekt och vördnad. Tills jag förstod att han hade som hobby att dränka gårdens kattungar i kokande vatten.
Det finns en föreställning om att lidande förädlar. Att de som varit med om hemska upplevelser i livet blir visare, ja, till och med bättre människor. Det är en föreställning som hänger ihop med den om offers självskrivna godhet – och jag tror att den är farlig. För hur beter vi oss när det är tvärtom? Hur långt sträcker sig vår medkänsla när offret också är förövare?
Dessa tankar väcks i mig när jag läser den ungerska författaren Agota Kristofs verk. Kristof, som dog 2011, var exilförfattare, bosatt i Schweiz. Hennes tre kortromaner återges nu i samlad volym, i nyöversättning av Marianne Tufvesson. Samtidigt kommer också ”Analfabeten”, som kan vara den mest kortfattade självbiografi jag läst, på bara 54 sidor. Där beskriver hon hur hon flydde till fots från Ungern som 21-åring med sin man och sin fyra månader gamla dotter. Hon hamnade i Schweiz, blev väl mottagen, fick mat och husrum, och började jobba på fabrik. Men ensamheten, utsattheten och utanförkänslan bränner genom berättelsen. Också detta att tillägna sig ett nytt språk. Hon skriver för att överleva och bestämmer sig för att skriva på franska: ”Det är en utmaning. En analfabets utmaning.” Samtidigt, säger hon i en intervju, är hon framför allt en ungersk författare: ”allt jag skriver är baserat på ungersk erfarenhet.”
I ”Analfabeten” ger hon också det bästa tips en författare kan få: ”Hur blir man författare? Först och främst måste man förstås skriva. Sedan måste man fortsätta skriva.”
Efter att ha debuterat som dramatiker för ett amatörteatersällskap och skrivit några radiopjäser, kom hennes första roman, ”Den stora skrivboken”, ut i Frankrike 1985 och följdes några år senare av ”Beviset” och ”Den tredje lögnen”. Böckerna har både dramatiserats och översatts till ett 30-tal språk.
Och ja. Nu är det dags att säga att Kristofs romantrilogi är en storartad läsupplevelse. Det är en fabel om krigets grymhet som det tar tid att hämta sig ifrån. Helt säregen. Totalt osentimental och rå – och samtidigt gåtfull och tankemässigt utmanande som en Beckettpjäs. Just när jag tror att jag förstått hur allt hänger ihop, kastas brickorna om och berättelsen börjar om från en annan ände.
”Den stora skrivboken” berättar i vi-form om tvillingbröderna Lucas och Claus som lämnas hos sin mormor i byn K nära gränsen. Ett namnlöst land, ett namnlöst krig, deras far är vid fronten och deras mor kan inte längre skaffa mat åt dem. Mormodern behandlar pojkarna som boskap och kallar dem ”horungarna”. Det är ingen ände på plågorna de utsätts för. Men i stället för att bryta ihop övar bröderna på att förhärda sig mot fysisk och känslomässig smärta. De piskar varandra, de svälter i dagar, de dödar djur. Samtidigt skriver de ned alla sina erfarenheter i en skrivbok, så objektivt och sakligt de kan. Deras moral är egenpåhittad och laglös – de hjälper de svaga och utsatta, som till exempel en harmynt flicka och hennes fattiga mor i byn. På samma gång är de iskallt obarmhärtiga mot dem som handlar orätt. Öga för öga. De har bara varandra. Och i slutet av romanen skiljs deras vägar.
I de två följande romanerna kompliceras bilden. ”Beviset” berättar Lucas historia och ”Den tredje lögnen” Claus. Men gradvis förstår man att det som berättats tidigare kanske är lögn. I alla fall delar av det. Kanske var det inte två bröder utan bara en pojke. Kanske var inte fadern vid fronten. Kanske var det inte modern som lämnade dem, eller bara en av dem, hos den elaka mormodern.
Det är givande att läsa ”Analfabeten” för att få en förståelse för Kristofs språk och stil. För, precis som den danska författaren Naja Marie Aidt skriver i sitt efterord, finns det ett slags motstånd i prosan, som har att göra med att det inte är hennes modersmål. ”På så sätt ligger det i själva formen ett vittnesbörd om att vara i exil, själva smärtan över det förlorade språket…”, skriver Aidt. Också i Marianne Tufvessons utmärkta översättning förnimmer man att det är ett språk som inte kommit självmant och flytande. Meningarna är korta, språket avskalat och precist, helt i avsaknad av smyckande ord. Det förstärker intensiteten i romanerna, ger dem en egen ton.
Handlingen böljar men tematiken består genom de tre böckerna: Vad kriget och diktaturen gör med oss. Vår längtan efter kärlek, språk och gemenskap. Längtans obändiga kraft, men också hur den kan förintas. Hur en människa kan vara både ond och god, moralisk och förtappad, offer och förövare.
Gå till toppen