Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Den konstnärliga drivkraften bär man med sig överallt

Christine Antaya reflekterar över en utställning med Helsingborgskonstnären Areej Almansory och två andra irakiska exilkonstnärer på Kulturhotellet.

"Jag byter dig ej mot, allt i en värld". Videoverk av Areej Almansory och Kristoffer Granath.Bild: Axel Swanstein

Shahrazad's stories

Areej Almansory, Muhaned Durubi och Hodhayfa Salih. Kulturhotellet, Helsingborg, t o m 16 mars.

Ibland uttrycks det förvåning över att någon skulle vilja ägna sig åt konstnärligt utövande. I en recension av Annie Dillards bok "Det skrivande livet" i denna tidning uttryckte Anneli Jordahl det så här: ”Att så många debutanter fortsätter att skriva skönlitterärt är förbryllande, med tanke på vilket enformigt, ensamt och underbetalt arbete det i själva verket är”. Samma skulle kunna sägas om konstnärstillvaron. Den är kanske inte enformig, men nog kan den vara ensam och det kan vara omöjligt att försörja sig.
Men det som förbryllar mig är själva förvåningen. Som om skrivandet eller konsten skulle vara en pragmatisk sysselsättning och inte, ursäkta den banala frasen, ett kall. Jag kan inte redogöra för den konstnärliga drivkraften; den är dunkel och varierad. Men den finns. Och när jag ser utställningen på Kulturhotellet med tre konstnärer som träffades på konsthögskolan i Bagdad tänker jag på den som ett varmt litet knyte som man bär med sig oavsett vilka nationsgränser man korsar.
I olika omgångar lämnade vännerna sitt hemland för ett drägligare liv och hamnade till slut i Sverige och Finland. I verken som visas här har alla tre på olika sätt tematiserat sina erfarenheter. Vem är jag nu? Vad gör man av bilderna man har i huvudet? Hur fortsätter man med sitt konstnärskap i en helt ny kontext?
Helsingborgskonstnären Areej Almansory sysslar främst med abstrakt måleri, men här ställer hon ut foton och ett videoverk som behandlar de hatiska reaktionerna efter att hon på nationaldagen 2015 bar den svenska flaggan som huvudsjal. Fotografierna skiljer sig åt lite grann, i ett är hennes son med, i ett annat syns armar som griper tag som för att hålla fast snarare än att omfamna. I alla har hon en uppfordrande min, som för att säga ”ja, här är jag”. Det är inte dramatiskt eller trotsigt, bara en vädjan om att få vara.
Muhaned Durubi, ”Rusty sketches in God's notebook”.Bild: Axel Swanstein
I Muhaned Durubis serie av bläckteckningar tänker jag mig det röda som ett inre tumult. De svartvita bilderna, där händer och ansikten skymtar som instängda i ett händelseförlopp, är kaoset på utsidan.
Mest explicit behandlas kriget i Hodhayfa Salihs långa verk ”The war panorama”, en tillvaro i aska, med bilskelett och kroppar bortom igenkännbarhet. I en serie mindre målningar har Salih dokumenterat sin deportation från Finland. De tycks baserade på foton och bär spår av utmattning. Här finns också den trötta blick som vardagsfoton kan ha: ett kalt rum, en selfie med en sovande stolsgranne på flyget, en vinge som sträcker sig över en upplyst stad.
"The war panorama" av Hodhayfa Salih.Bild: Axel Swanstein
Jag minns en exilpoet jag träffade som en särskilt rå vinterkväll sa att han inte brydde sig så mycket om var han bodde, bara han fick syssla med sin konst. Jag nickade i medhåll. Men ju mer jag tänker på det, desto mer skeptisk blir jag. Platsen är sällan obetydlig, och det tycker nog inte konstnärerna på Kulturhotellet heller. Var man än hamnar, när man väl har täckt de grundläggande behoven, så behöver man ett sammanhang, där jaget och ens val bekräftas. Där den konstnärliga impulsen får näring.
Gå till toppen