Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Det vardagliga våldet

Boel Gerell har sett Public Plots ”Kropp och straff” på Inkonst i Malmö.

Bild: ALEXANDER TENGHAMN

Public Plot

Kropp och straff. Text & regi: Henrik Bromander och John Hanse. Scenografi, kostym, ljud och ljus: Sofia Findahl och Jonas Åkesson. Skådespelare: Jens Olsson & Sofia Snahr. Interaktiv dramaturg: Ebba Petrén. Producent: Karin Auran Frankenstein.

Inkonst, Malmö 22 februari.

Huvans gummiband sluter mjukt om halsen, inget egentligt tryck och ändå en känsla av stigande panik. Hur länge kommer luften att räcka? Kan jag andas? Rakt fram kompakt mörker och bara en aning av scenens starka strålkastare som ett skimmer genom tygets maskor.
– Flytta blicken i en fyrkant för att få kontroll över dina känslor, säger en röst i rummet och jag tar ett djupt andetag varm, däven luft och gör som han säger. Mäter upp en fyrkant i det svarta och flyttar blicken mellan dess hörn, ett steg i sänder.
Under ett par veckor har scenkonstkollektivet Public Plot förvandlat Inkonsts scen till ett träningsläger för skilda grupper ur det svenska samhället. I ett femtontal föreställningar har poliser, jurister, sjukvårdspersonal och lärare lotsats genom ett möjligt scenario, där ett högerpopulistiskt parti tagit makten över vårt land.
Under helgen är det allmänhetens tur att följa förloppet under ledning av författaren Henrik Bromander och regissören John Hanse. I publiken döljer sig skådespelarna Jens Olsson och Sofia Snahr som ger röst åt tjänstemän, poliser, politiker och medborgare.
En ekonomisk kris har uppstått och radikala åtgärder måste göras. Totalt asylstopp för det första och dessutom en aktiv återvandringspolitik med återkallande av redan permanenta uppehållstillstånd. Bekanta fraser för de flesta av oss, som i gestaltningen ges en närmast vardaglig och självklar prägel.
Ett snäpp senare i processen står scener som den vi befinner oss på tomma, sedan anslagen till kulturen slopats. Också detta ett realistiskt scenario vars försmak vi redan anar. Så är förloppet som Public Plot beskriver heller inte dramatiskt eller överraskande utan mest skrämmande av allt – fullkomligt logiskt.
När perspektivet förskjuts i samhället förflyttas också gränsen för det extrema och med ens är det nya grupper som kriminaliseras och förses med huvor och handfängsel, i väntan på att förhöras.
Ett till synes gediget arbete ligger bakom uppsättningen, där Hanse och Bromander fört samtal med nyckelpersoner på skilda plan i det svenska samhällsbygget. De har tagit del av lagförslag som redan finns och studerat hur liknande förändringar genomförts i länder som Ungern, Polen och Danmark.
Så är det just det torra allvaret som berör mest i uppsättningen, blädderblocket med sina sakliga myndighetstermer som möjliggör metamorfosen. Medan gestaltningen i tidigare besläktade uppsättningar som ”Våld och pedagogik” och ”Smålands mörker” tagit mer plats blir den här en illustration i läroboken, enkla övningar med oss i publiken som lydiga statister.
Tillsammans hjälps vi åt att skruva samman bultar och muttrar i den tillfälliga arresten, förvissade om att vi befinner oss på utsidan av buren. Tills dörren plötsligt går igen och det är vi som är de andra, avvikarna och de extrema. Som scenkonst är uppsättningen påfallande lågmäld och just genom sin brist på affekt desto mer drabbande. Just så här kommer det att göras, om och när det sker.
Gå till toppen