I vild galopp spränger hästarna fram genom salarna. Antingen de stegrar sig som i strid eller rullar runt i våryra fångar Marylyn Hamilton Gierow dem i farten. Hon är en skulptör som får leran och bronset att leva. Med sina fingrar modellerar hon rå styrka och smidiga muskler.

Hamilton Gierow, som är född 1936, arbetar fortfarande i ateljén. Nu fyller hon Tomarps kungsgård med stolta fullblod och stadiga ardennerhästar, men också kameler och tjurar. Med självklarhet tar porträtt och miniatyrer plats i kakelugnsnischer och antika vitrinskåp. Jag får känslan av att förflyttas i tid och rum till den italienska landsbygdens arkeologiska museer och etruskiska gravar. Kanske beror det delvis på bilderna av Gösta Gierow (1931-2011), livskamraten från 1960-talet och fram till hans bortgång för några år sedan. Med mjuka skuggor och precisa streck tecknar han vittrande fasader och Venedigs sjunkande skönhet.

Han var en målare och grafiker som rörde sig mellan surrealism och grekisk mytologi, sjöhästar och luftballonger. Särskilt väl lyckas han i ett par serier av helt små målningar på kakel. Till formatet är de anspråkslösa men det finns en dansande lätthet över de penselstråk som lockar fram silhuetter och berättelser ur historiens glömska. Medan vissa av färglitografierna framstår väl lustiga i sin absurt myllrande detaljrikedom, har andra som "Byggminne" och "Katalanskt kapitäl" en eggande mystik och täthet.

Trots att de två följde skilda vägar i sina konstnärskap möts deras verk här i fint samspel. Om hon knådar fram kroppar – djuriska och mänskliga – som tänjer och sträcker på sig med omedelbar fysisk närvaro, frammanar han snarare ett slags gåtfulla platser och rum. I många av hans bilder korsas drömska undervattensvärldar med Medelhavskulturens arkitektur, där havstulpaner och pelarsalar flätas samman.

Fast varken där eller i museernas kammare hittar man den otämjda energi som pulserar genom Marylyn Hamilton Gierows skulpturer. Det krävs att vi rör oss framåt till det tidiga 1900-tal då skulpturen sprängde sig fri från klassicismens ramar. Jag vill se henne som arvtagare till Camille Claudel, den uttrycksfulla skulptör som utvecklades i Auguste Rodins skugga. Här finns även en ton av Germaine Richier som under 1940- och 50-talet med opolerad kraft formade sina krängande figurer. Men om Richiers verk var laddade med vånda och frenesi, rymmer Hamilton Gierows snarare språngets skönhet och kroppens strävan efter balans. Samtidigt anas viss influens från Asmund Arle, professor i skulptur under hennes tid på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, och hans starka, expressiva djurskulpturer.

Närheten till djur är självklar för Marylyn Hamilton Gierow, som växte upp på en småländsk gård. Förankrad i de egna erfarenheterna griper hon tag om både det evigt existentiella och ögonblickets flyktighet när hon formar människor som djur i sina skulpturer.