Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Lovvärd debut håller inte måttet

Berättelsen om att leva med en schizofren pappa är tunn och stel, skriver Malin Krutmeijer.

Philip Zandén och Simon Settergren som far och son i "Kungen av Atlantis".

Kungen av Atlantis

BIO. DRAMAKOMEDI. Sverige, 2019. Regi: Marina Nyström, Soni Jorgensen. Med: Simon Settergren, Philip Zandén, Happy Jankell. Åldersgräns: 11 år Längd: 1.35.

Det finns fina saker att säga om förutsättningarna för debutfilmen ”Kungen av Atlantis”. Den bygger på manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Simon Settergrens egna erfarenheter av att växa upp med en schizofren pappa, och är gjord med liten budget och stora ansträngningar av ett ungt, engagerat filmteam. Syftet är att ”krossa de murar av fördomar och skam som byggts upp runt schizofreni”, skriver Settergren i filmtidskriften POV.
Tyvärr ger goda föresatser inte alltid ett bra resultat, och det här är ingen bra film.
Handlingen cirklar kring Samuel (Settergren) som är timanställd i en livsmedelsaffär och tar hand om sin pappa Magnus. Magnus är väldigt sjuk. Han pratar med krukväxter och tror att han är kung av Atlantis.
Philip Zandén i rollen utklassar de andra, betydligt mindre erfarna skådespelarna med en närvaro och intensitet som de inte har en chans att matcha. Men varken han eller någon annan får egentligen någon djupdimension: scener där Magnus är allmänt tokig staplas på varandra medan karaktärerna omkring honom är stela och tunna som klippdockor.
Kärnan är att Samuel har blivit pappa till sin pappa. Och hur kommer frigörelsen? Genom drömtjejen, som lyckas vara mammigt överseende och gulligt flickaktig i perfekt legering, hela tiden varmt leende.
Hon är en trist ärkeschablon, och som sådan opersonlig. Det gäller dessvärre filmen som helhet också.
Simon Settergren gästar visningen av "Kungen av Atlantis" på Panora i Malmö, lördagen den 2 mars kl 16.
Gå till toppen