Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Det vore synd om Jan Björklunds avgång betyder att socialliberalismens tid i svensk politik oåterkalleligen är slut.”

Jag vet inte om Jan Björklunds sista insats, att förmå en majoritet inom Liberalerna att ta liberalismens humanitära ursprung på allvar, var en start för en utveckling som kan leda till att Liberalerna också innehållsmässigt, och inte bara maktpolitiskt, börjar minnas och återuppliva sina vänsterrötter Det skriver Per Gahrton, riksdagsledamot för Folkpartiet 1976–79.

Per Gahrton under en valturné för Folkpartiet 1979. Jag ägnade två decennier åt att försöka återuppliva liberalismens historiska vänsterprofil, skriver han idag.Bild: Rolf Cronqvist
Inte bara organiserade medlemmar i Liberalerna är bekymrade över det partiets framtid. Till och med den vänsterorienterade tidskriften ETC ägnar en ledare åt temat, rubriken är ”Ja, vi kan fälla en tår för Liberalerna” (12/2).
Också jag är bekymrad. Trots att det i år är 40 år sedan jag lämnade Folkpartiet (det vill säga dagens Liberalerna) för att istället dra igång Miljöpartiet, kan jag inte låta bli att bli berörd.
Jag ägnade två decennier åt att försöka återuppliva liberalismens historiska vänsterprofil. Min strävan misslyckades som bekant.
Sakpolitiskt har Jan Björklunds Liberalerna stått för en ännu mer högervriden politik än den sorts liberalism som jag lämnade. I valhandböcker och partipresentationer för Folkpartiet från 1960- och 70-talen presenterades en grundsyn som jämfört med dagens Liberalerna inte låg så långt från den sociala liberalism som grundlagts av Jeremy Bentham i England och S A Hedin i Sverige i slutet på 1800-talet, som redskap för en social revolution mot storkapitalet, kyrkliga vidskepelser, mansförtryck, för ökad rättvisa och jämlikhet.
I skriften Folkpartiet vad det är och vad det vill (1963) görs en tydlig åtskillnad mellan Manchesterliberalism, ”ett frihetens samhälle ofta i avsaknad av social ansvarskänsla” och socialliberalism, där man ”byggt in den sociala människovården i det liberala systemet”.
I Öka takten (1968), krävde Folkpartiets historiske ledargestalt, professorn i nationalekonomi, Bertil Ohlin, ”en särskilt stor förbättring för låginkomstgrupperna varigenom ojämnheten i inkomstfördelningen minskas”. Han fastslog att ”den sociala liberalismen har alltid varit anhängare av en inkomstfördelning som är mindre ojämn än den blivit genom s k krafternas fria spel” och föreslår ett system för andel i vinst. Välfärdens villkor (1971) diskuterar tillväxten på ett sätt som idag knappast förekommer i vare sig borgerliga eller socialistiska partier. FP-skribenterna kräver en ”socialt balanserad tillväxt” och erkänner att ”tillväxten kan skapa brister som är större än de problem den löser”. Därför blir slutsatsen att politiken måste utföra ”en sorts balansakt: Vi behöver en styrd och kontrollerad tillväxt”.
”Mitt” Folkpartiet var alltså ett parti som ville ge löntagare andel i vinst, öka jämlikheten och ifrågasatte BNP-tillväxtens allena saliggörande inverkan.
Ändå medverkade Folkpartiet i en borgerlig regering 1976 och på den vägen har det fortsatt – ända till valet 2018 och 2019 års januariöverenskommelse.
Det som från början mycket handlade om ett behov av ”växling vid makten” utvecklades under årtionden till en ideologisk identifikation med högern och den politiska borgerligheten som omöjliggjorde vänstersamverkan – ända tills risken för att en borgerlig regering skulle bli beroende av högernationalister och ännu värre krafter fick Jan Björklund och de som stödde honom att vakna till och se skillnaden mellan viktigt och mindre viktigt.
Jag vet inte om Jan Björklunds sista insats, att förmå en majoritet inom Liberalerna att ta liberalismens humanitära ursprung på allvar, var en start för en utveckling som kan leda till att Liberalerna också innehållsmässigt, och inte bara maktpolitiskt, börjar minnas och återuppliva sina vänsterrötter. När han nu avgår nämns som möjliga efterträdare några av januariöverenskommelsens häftigaste motståndare, till och med någon av de extremt högervridna Skåneliberaler som inte tycks ha en aning om sitt eget partis liberala vänsterhistoria.
Det vore synd om Jan Björklunds avgång betyder att socialliberalismens tid i svensk politik oåterkalleligen är slut. För också många av oss, som aldrig skulle drömma om att rösta på Liberalerna även om de skulle återuppliva en del av S A Hedins socialliberalism, inser att ett äkta socialliberalt parti har en viktig brobyggarroll att spela för den sorts samarbete mellan grönalternativa, den demokratiska vänstern och den demokratiska högern som är livsviktigt för demokratins långsiktiga överlevnad.
Om Liberalerna nu hamnar i händerna på extrema antivänsterkrafter som inte kan skilja på demokratisk borgerlighet och främlingsfientlig högernationalism måste det socialliberala uppdraget axlas av andra.

Per Gahrton

Per Gahrton var riksdagsledamot för Folkpartiet 1976-79.
Gå till toppen