Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Krispoesi landar som en pysande påse gamla sopor

Småaktig, grinig och rasande poesi – kan det vara något? Javisst. Ann Lingebrandt läser två nya diktsamlingar och är entusiastisk.

Linus Gårdfeldt.Bild: Cato Lein

Linus Gårdfeldt

Den råttan. Albert Bonniers förlag.

Agnes Ivarsson

Att leva som råtta / en råtta utan hjärta / ett hjärta gjort av skit. Anti.

Om det nu är så fruktansvärt jobbigt att vara poet, varför envisas med att fortsätta skriva dikter? Det är lätt att fråga sig när den svenska poesin för tillfället tycks ha förvandlats till en arbetsterapeutisk klagomur, eller möjligen oblyg ansökan om nådemedel från Svenska Akademiens kriskassa. ”Dikten är ett medelmåttigt raggningsknep”, suckar Malte Persson i uppsluppet svartsynta ”Till dikten” från ifjol, medan den ständigt självgisslande Johan Jönson i nyutkomna dubbelverket ”Marginalia/Xterminalia” ältar ”jag har inte förtjänat / en enda stipendiekrona”. Minst lika desperat och jämmerlig är Linus Gårdfeldt i ”Den råttan”: ”jag skriver det här när jag egentligen borde göra något annat”.
Gårdfeldts femte diktsamling landar som en pysande påse gamla sopor i en litteraturvärld som precis ägnat veckor åt att diskutera poesins ljumhet, tillrättalagdhet och brist på pengar och publik. Den vantrivsel i kulturen som löpt som ett spår genom hans tidigare diktning har skärpts till en vantrivsel i samtidspoesin. Och i den egna estetiken får antas, för de mjukt flödande, liksom skimrande klangerna har fått ge vika för en vardagspratig och burdus rakhet: ”jag är så trött på alla åsikter / på all rättrådig ängslan”, skriver han och vräker ut sin trötthet i en autofiktiv poesi som på samma gång längtar efter att bli ”stor dikt” och medvetet går in för att sabotera alla storhetsanspråk.
”Den råttan” har väckt irriterade reaktioner. I DN skällde Viola Bao ut författaren för charmlöst gnäll. I SvD fann Josefin Holmström det magstarkt att en Bonnierspoet klagar över bristande uppmärksamhet. Ovanligt hårda ord i poesikritik-sammanhang.
Det är i och för sig inte märkligt att en text som så ihärdigt går in för att vara frånstötande också retar upp. Gårdfeldt tillåter sig inte bara att vara bitter; dikten är småaktig, missunnsam, omoget självupptagen. Medan boken tar sin början i Trumps valseger glider den snabbt över i diktarens privata bekymmer och störningsobjekt, med sura påhopp på förläggare, recensenter och läsare som inte bryr sig tillräckligt. Han fiskar öppet efter stipendier, knorrar över att han inte längre räknas som ”ung poet” och klagar över att förra boken ”Lys med apan” blev slarvigt läst av kritikerna – så räkna inte med någon goodwill från vårt håll.
Det är krisdiktning, så desperat att den biter sig själv i svansen. Råttan antar ständigt nya skepnader, blir till och med, i en utstuderat plump och självföraktande bild, ”själva dikten / när den faller ut ur stjärten / och plumsar ner i vattnet”.
När Gårdfeldt börjar gnälla över den medelklass han själv tillhör tycker även jag att det börjar kännas väl instängt. Nog ska poesi vara något annat än en sur kvällstidningskrönika?
Men men – kanske är jag en självspäkande kritiker, men jag faller verkligen för den här gnagande griniga klagovisan som inte gör något försök att undvika patetiken. Här finns en avig svart humor och bakom förbittringen en uppriktig sorg och förvåning som leder in dikten på nya vägar.
Agens Ivarsson.Bild: Kettil Kasang
Det är slående vilket effektivt litterärt verktyg vreden i all sin fulhet kan vara. Så också i Agnes Ivarssons debut, ett litet häfte på Malmöförlaget Anti där raseriet bultar redan i den långa titeln: ”att leva som råtta / en råtta utan hjärta / ett hjärta gjort av skit”. Även här förkroppsligas ilskan i civilisationens kanske mest avskydda varelse. På knappa tjugo fräsande och frätande sidor spyr diktjaget ut sin avsky över tillvaron: ”det är så utmattande att finnas till”, inleds utgjutelsen kärnfullt.
Ivarsson går ännu längre än Gårdfeldt i sitt antiestetiska, medvetet svajiga tilltal. Hon odlar barnsligheten, med gurleska inslag i den avgrundsdjupa ilskan. Det här är dikt som borrar sig ner i skammen och självhatet. Som inte räds det pinsamma, utan vältrar sig i det.
Även om också Ivarssons dikt har metapoetiska drag handlar hennes uppgörelse inte om den litterära scenen utan framförallt om en könspolariserad värld, och den riktar sig mot ett bestämt han: ”det är en frigörande känsla att fucka upp någon”, förklarar hon, ”att drivas av hat / är ändå det mest konstruktiva som finns”.
Dikterna liknar en hämndakt, lika mycket en förbannelse som en besvärjelse, en exorcism som rymmer både mordfantasier och rituellt uppeldande av föremål. Den kompromisslösa kvinnliga rösten leder tankarna till Johanna Frids och Aase Bergs aktuella romaner. Litteraturen är en plats där de förbjudna känslorna släpps fria och får välla fram, mer hämningslöst än på länge. På så vis blir hatet faktiskt just konstruktivt, eller i alla fall kreativt. Hur ska man tolka denna explosiva svärta? Som en reaktion på att kraven på individens moraliska oklanderlighet hela tiden ökar, alltmedan världspolitiken löper amok?
Efter Ivarssons uttömning känns Gårdfeldts råtta närmast beskedlig. Ja, det blir lättare att se den mjukhet som också finns i hans dikter, hur de drivs av förtvivlan över hur ”allt språk skavs bort och blåser ut över inget”. Här ryms ett svar på frågan varför det trots allt inte går att ge upp poesin: ”jag vill skriva mig närmare något som verkligen betyder något”.
Stor dikt? Kanske inte. Men också det småttiga kan ha en rasande kraft.
Gå till toppen