Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Elina Pahnke: När otrygga arbetsvillkor kallas flexibilitet

Dagens anställningar utgår ifrån vem man är, snarare än vad man kan. Ett motgift är tron på kollektivet, skriver Elina Pahnke som lyssnat till ett samtal mellan Nina Björk och Erik Holmström på Helsingborgs stadsteater.

Erik Holmström och Nina Björk.Bild: Emma Larsson Jessica Gow/TT
Georg Büchners pjäs ”Woyzeck”, vars manus var ofärdigt vid författarens död 1837, har kallats för det första moderna dramat. I originalpjäsen blir huvudpersonen, den fattiga soldaten Woyzeck, utsatt för ett experiment av sin kapten. Experimentet går ut på att han endast ska äta ärtor i nittio dagar. Woyzeck bryts ner mentalt men istället för att göra upp med maktens män, de som avhumaniserat honom till galenskap, vänder han sig mot sin partner och mördar henne.
När Erik Holmström, grundare av Malmö dockteater, sätter upp pjäsen i Helsingborg har han tagit tillvara temat om avhumanisering. Under tisdagskvällen samtalade han med författaren och litteraturvetaren Nina Björk på Helsingborgs stadsteater om hur vi alieneras i dagens arbetssamhälle, där ”arbetsköparen kräver att man är en människa, en personlighet, men ens personlighet är till för kunden, för vinsten”, som Nina Björk uttrycker det.
Det handlar om det ultraindividualiserade samhället och orden som uppstår i det. Otrygga arbetsvillkor förkläs i termer av flexibilitet, service ska vara personlig. Det är en annan typ av maskineri, enligt Erik Holmström, där varje möte är en potentiell transaktion och människan alltid ska vara beredd att anpassa sig. Han berättar hur han som arbetslös regissör kallades till en arbetsintervju med rubriken ”audition”. Det var Clarion hotel som sökte personal, allt från diskare till mellanchefer, och intervjun bestod i att de sökande skulle ställa sig på en scen och berätta om sig själva i tre minuter. I publiken, anställningsjuryn, satt hotellets stamgäster. ”Ibland är verkligheten mer skruvad än ett teatermanus”, säger Erik Holmström.
Att dagens anställningar utgår ifrån vem man är, snarare än vad man kan, syns inte bara i det mediala varumärkesbyggandet, där frilansare som jag själv måste sälja in ett slags persona som rimmar med mitt arbete. Än mer påtaglig är utvecklingen i klassiskt kvinnodominerade vårdyrken, dit människor förväntas söka sig på grund av ett inneboende vårdkall. Det märks också i service-yrken, där arbetsannonser vittnar om att omsorgen ska vara existentiell, snarare än att utgå från handfasta arbetsuppgifter.
Detta kapitalismens nyspråk gör att människan tvingas associera sig själv med sin yrkesroll och inte kan lägga den ifrån sig när de slutar jobbet för dagen. Så blir människor medgörliga, med ett annat ord flexibla, eftersom vi inte har något annat val än att alltid vara öppna för arbete. Lönearbetet avkräver oss vår mänsklighet, men det är en förljugen mänsklighet, ett jag som blir synonymt med effektiviteten eller företagets bästa.
Så döljs också missförhållanden. Om arbetet är vem man är, blir dåliga arbetsvillkor också en produkt av det personliga. Nyspråket fungerar passiviserande – mår vi dåligt får vi skylla oss själva.
Man kan tycka att det är här fackföreningsrörelsen borde kliva in och syna det avkollektiviserade språket. Istället gör många fackförbund motsatsen – de anpassar sig till den individualiserade arbetsmarknaden genom att sälja in fackligt medlemskap som en genväg till att avancera i karriären. Hade dessa fackförbund haft en roll i Büchners originalpjäs hade de inte matat Woyzeck med ärtor, utan istället gett honom en bit oxfilé och nöjt sig med hans undergivna rang i hierarkin.
Strejkvakter från Hamnarbetarförbundet.Bild: Johan Nilsson/TT
Men det finns undantag också i dagens gränsupplösande arbetssamhälle. Samma dag som Nina Björk och Erik Holmström samtalade på stadsteatern gick Hamnarbetarförbundet ut med ett pressmeddelande som visade att kollektiv kamp fortfarande lönar sig. Till slut, efter nästan tre år av förhandlingar och repressalier från arbetsgivarsidan, fick de sin vilja igenom – att teckna ett kollektivavtal med Sveriges hamnar där de inte behövde ge upp sin förhandlingsrätt.
Jag tänker på Hamnarbetarförbundets seger som ett brott med det här nyspråket, som vill avkräva oss något grundläggande existentiellt genom att få oss att identifiera oss med våra yrken.
Det handlar om arbetsvillkor men också om livet som sådant, att vi är mer än vår produktiva förmåga.
I slutet av samtalet på Helsingborgs stadsteater säger Nina Björk att ”mänsklighet är en politisk fråga som måste hållas levande”. Hon menar att arbetsmarknaden som den ser ut idag är avhumaniserande – och att ett motgift är att hålla liv i diskussionen om vilka vi är utanför arbetet.
Men hamnarbetarna visade oss också ett alternativt sätt att hävda oss som människor – nämligen att fortsätta tro på att kollektivet kan förändra saker tillsammans.
Också när arbetsgivare försöker stjäla våra vackraste ord ifrån oss – omsorg, glädje, solidaritet – finns fortfarande vi som tror på något större.
Gå till toppen