Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Teater

Oscar Liljas försvinnande – en föreställning som kryper under skinnet

”Det här är läskigt på riktigt. En klassisk spökhistoria uppdaterad till modern tid” skriver Elin Wrethov.

Lilja Fredrikson i rollen som Louise, i ”Oscar Liljas försvinnande”.Bild: Emmalisa Pauly

Oscar Liljas försvinnande

Malmö stadsteater, Malmö. 9/3-25/4

Av: Sara Bergmark Elfgren. Regi: Sara Cronberg. Scenografi och kostym: Helle Damgård. Videodesign: Bombina Bombast. Musik: Toni Martin Dobrzanski. Ljus: Jonas Bøgh. Mask: Robin Davidsson. I rollerna: Lilja Fredriksson, Philip Lithner, Alexander Abdallah, Ana Stanisic.

Anslaget sätts direkt. I fladdriga uppskalade videoinspelningar presenterar de fyra karaktärerna sig själva. Samtidigt träder de fram fysiskt, bakom slöjor på scenen. Dunkla herrgårdsrum projiceras runt omkring. Tid och rum smälter samman.
Oscar Liljas försvinnande är inte bara en nyskriven pjäs av Sara Bergmark Elfgren. Det är också en föreställning med ett helt eget sätt att använda modern teknik och blanda presentationsformer. Även om jämförelsen haltar, för detta är mycket mer raffinerat, går mina tankar till filmen Blair Witch Project, som när den kom var nyskapande i sitt dokumentärlika berättande för att skapa nervkittlande realism hos en ung publik.
Men här är det den skräckromantiska berättelsen om vampyren som ligger i bakgrunden. Hösten 1994 kommer de fyra huvudpersonerna med konstnärsdrömmar till en folkhögskola i skogen. De dras in i kretsen runt den hyllade poeten Oscar Lilja. Det hela utvecklas till en berättelse om besatthet och beroende, med ödesdigra följder. Många år senare görs ett försök att begripa. Vad var det egentligen som hände där på herrgården?
Kanske kryper det extra i mig för att jag själv var där, samma år, inte på just den folkhögskolan men på en annan, omgiven av samma typ av skrivar-, foto- och konstelever, osäkra, övermodiga, beredda att testa allt för att nå konstens högsta mening och evig berömmelse, eller bara hitta ett alternativ till den inrutade vuxenvärlden.
Alexander Abdallah i rollen som Rémy, i ”Oscar Liljas försvinnande”.Bild: Emmalisa Pauly
Och det är just det igenkännbara och vardagliga, som precis som i Sara Bergmark Elfgrens Cirkelböcker griper tag. Det övernaturliga är symboliskt, men också på samma gång högst verkligt.
Oscar Lilja är geniet, kulturmannen, den karismatiske ledaren som får sina följare att känna sig utvalda, men i själva verket snyltar på deras drömmar och berättelser, utnyttjar deras energi, en vampyr som bokstavligt suger blodet ur dem.
Bit för bit, närmast thrilleraktigt, avslöjas händelserna den där hösten. Vad är sant? Vem är det som ser klart och vem är det som är galen? Skådespelarna övertygar och regissören Sara Cronberg lyckas måla upp lager på lager. Rök och projektioner öppnar och stänger rum. Ibland är det målarfärg stänkt över ett tunt draperi, ibland är det en ändlös räcka med rum som försvinner djupt in i scenen. Ljudbilden bidrar till den suggestiva stämningen och berättelsen kryper under skinnet på en i publiken.
Bergmark Elfgren skriver med en ung publik i tankarna. Föreställningen rekommenderas ändå från 15 år och det är förståeligt. Det här är läskigt på riktigt. En klassisk spökhistoria uppdaterad till modern tid.
Oscar Lilja själv är aldrig synlig men ständigt närvarande. En vampyr som går genom tidsåldrarna. Eller så lever han, som antyds i slutet, kvar som en bit i de flesta av oss. När föreställningen är över, efter bara en dryg timme, sitter man som manglad, överkörd och matt.
Ana Stanisic, Philip Lithner, Alexander Abdallah och Lilja Fredrikson i ”Oscar Liljas försvinnande”.Bild: Emmalisa Pauly
Gå till toppen