Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Poesi i ett politiskt ljus

Ann Lingebrandt blir barnsligt glad av essäer om språklig sårbarhet.

Jila Mossaed.Bild: Björn Larsson Rosvall / TT
Poeten Henrika Ringbom berättar i en essä hur hon som ung avundades träden: ”Björken behöver inte överväga vad för sorts löv den ska göra utan skapar det ena fullkomliga björklövet efter det andra”. Själv drömde hon ett tag om en poesi som var som musik, där språket strömmade fram utan att nödvändigtvis spegla verkligheten. Det tror hon inte längre på: i situationer när livet kastat omkull henne har skrivandet snarare fungerat som ett sätt att återknyta till världen.
Essän återfinns som en ”chapbook” i förlaget Autors nya skriftserie Autor Chap, tillsammans med andra nordiska poeters tankar om sin diktning, poetiker i miniförpackning. Det är en utgivning som gör mig barnsligt glad. Både över urvalet och utformningen, med sex små häften samlade i en box.
Här finns en dragning till att betrakta poesin i ett politiskt ljus, men kanske är det framförallt ett fokus på språklig sårbarhet som går igen. Norsk-samiske Sigbjørn Skåden förklarar till exempel hur han med raseriet som drivkraft valde att skriva på samiska och Burcu Sahin formulerar ett brev om poesin som motstånd i en tid när fascistiska rörelser förskjuter ordens betydelse.
Jila Mossaed berättar i ”Att andas ord i skogen” om hur hon i exilen valde att byta språk, när de urgamla persiska metaforerna tappade sin betydelse: ”Mitt livs viktigaste verktyg verkade plötsligt meningslöst här.” Så småningom ersattes näktergalarna av koltrastar och jasminerna blommade intill blåklockor, och därmed lämnade hon även en rädsla djupt förankrad i språket bakom sig.
För Skåden är det att skriva fram ett landskap snarare att frammana en natur som redan gått förlorad. Att björkar fortsätter skapa fulländande löv – det är ingen självklar framtid.
Gå till toppen