Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Eva-Marie Liffner lyckas inte göra af Chapman levande

Med magisk fantastik har Eva-Marie Liffner skapat storslagna berättelser, men den här gången blir Amanda Svensson besviken.

Eva-Marie Liffner.Bild: Daniel Pedersen

Eva-Marie Liffner

Vem kan segla. Natur och Kultur.

Eva-Marie Liffners romaner liknar ingen annans. Kombinationen magisk fantastik och historisk pikaresk, kryddad med en tydligt anglofil sälta, har skapat storslagna berättelser som den August-nominerade ”Lacrimosa” (2011) och senast ”Blåst!” (2016). I båda dessa romaner hade hon draghjälp av andra författares fiktiva påhitt: Almqvists Tintomara-gestalt respektive JRR Tolkiens och systrarna Brontës fantasivärldar. I den nya romanen ”Vem kan segla” finns ingen sådan färdig magisk fond, och det ställer till problem.
Liffner återvänder här till sitt älskade 1700-tal, denna gång med skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman som centralgestalt. Denna engelsk-svenska herre var något av en pionjär inom skeppsbyggarkonsten, men är idag mest känd för att hans namn pryder en vandrarhemsbåt vid Skeppsholmen i Stockholm. Romanen skildrar Chapmans glada ungdomsår i London och Göteborg, hans äventyr till havs och vid hovet och till slut hans sentimentala ålderdom.
Det historiska stoffet är tämligen magert, och Liffner gör sitt bästa för att skänka det en magisk lyster – Chapman hittar mystiska föremål i Themsen, förälskar sig i ett märkligt skogsväsen vid namn Uranus och fiskar efter försvunna kyrkklockor i en blekingsk kvarndamm. Det är bitvis underhållande, men leder inte riktigt någonvart.
Vad är det Liffner vill berätta? Jag vet inte. Nu är jag inte av åsikten att romaner alltid måste ha ett tydligt ärende, men när berättelsen inte lever i egen rätt blir bristen på bärande idé ett problem. Denne Chapman är helt enkelt inte tillräckligt bra romanstoff i sig själv, och Liffners ansträngningar att göra honom levande känns som att försöka krama salta vågor ur en sten.
Jag håller Liffners författarskap mycket högt – det är ett av de bästa i Sverige – men den här gången blev jag dessvärre besviken.
Gå till toppen