Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konsert

Smakfull ny retrojazz i smokingfluga

Alexander Agrell hörde Snorre Kirk med Stephen Riley på Victoria.

Magnus Hjorth, Stephen Riley, Anders Fjeldsted och Snorre Kirk i sammetstagen på Victoria.Bild: Alexander Agrell

Snorre Kirk & Stephen Riley

KONSERT · JAZZ. Victoriateatern, Malmö, 13/3.

Natten smög in på scenen i blå filttofflor. Kan man påstå om man känner sin ”Sven Klangs kvintett”.
Amerikanen Stephen Riley, nu på turné med norske trumslagaren Snorre Kirks grupp, spelar extra sammetslen tenorsax och presenterade på Victoria sin stil direkt i Kirks ballad ”Unsentimental”.
Om Riley haft tre pappor skulle jag ha gissat på Ben Webster, Johnny Hodges och Stan Getz, utifrån hans sound, spelattityd, rytmkontroll och melodiska ådra. Den mycket välmeriterade saxofonisten är en sådan som verkar kunna spela solo hur länge som helst utan att upprepa sig. Han klarade också av att behålla den sammetsmjuka tonen även när det gick kvickt, smidig som en nyvaxad ål.
Stephen Rileys spel är på pricken i Snorre Kirks feelgoodjazz med retro-smoking. Snorre kanske inte riktigt har presterat någon Edda, men hans speciella trumfkort är just att han komponerar bra låtar i äldre stil. Många var också skräddarsytt nyskrivna inför den här turnén.
Kirk är väl hemma i olika slags mera traditionell jazz. En egen låt kan till exempel kännas rejält ellingtonsk i melodivändningar och harmonier och bygga på Dukes jungle style. Samtidigt är norrmannen en god representant för konsten att göra något vettigt och eget inom mainstreamjazz.
Elegans och swing styr Kirkskeppet, i kombination med en mogen less is more-inställning — bandets medlemmar spelade hellre för lite än för mycket. Allt som inte var nödvändigt för helheten hade krattats bort.
Trumslagaren själv är en sparsmakad och smakfull grupplirare, men basisten Anders Fjeldsted och svenske pianisten Magnus Hjorth stod honom inte efter. Så mycket luft mellan insatserna i pianosolona, så mycket pianofilosofi från Basie och Ellington, enbart glasklara insatser.
I längden blev det ändå lite för lite attack och riktigt tryck, men vi fick viss kompensation av den sista ordinarie låten ”Varsity”. Kirk kallade den en “rökare”, jag skulle snarare säga ”smygare”. Låten var snabb men nästan lika mjuk och avrundad i anslaget som de andra. Snyggt Krupafierat solo av bandledaren där.
Gå till toppen