Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konsert

Akrobaten Hardenberger gjorde Broströms dubbelkonsert full rättvisa

Carlhåkan Larsén imponerades av det prestigefyllda beställningsverk som framfördes på Malmö Live.

Håkan Hardenberger, en av kvällens solister.Bild: Hanna F Ellborg

Malmö symfoniorkester

KLASSISKT. Dirigent: John Storgårds. Solister: Håkan Hardenberger och Jeroen Berwaerts, trumpet. Musik av Antheil, Broström och Sjostakovitj. Malmö Live 14/3.

Mästertrumpetaren Håkan Hardenberger är ett säkert kort i Malmö musikliv, och inte bara där. När han visar sina mest akrobatiska konststycken tillsammans med den belgiske kollegan Jeroen Berwaerts i en dubbelkonsert stiger förväntningarna. Särskilt som verket, ”Negrido”, komponerats av Malmö-tonsättaren Tobias Broström och samtidigt är resultat av en prestigepräglad beställning, där Sveriges Radios Symfoniorkester också är inblandad. Malmö Live bildade ramen, konserten direktsändes därtill i P2.
Broströms dubbelkonsert blev – som väntat – med god marginal kvällens mest intressanta inslag. Den engelska undertiteln ”The dark night of the soul” kan vara uppfiskad ur en spansk andlig text, en meditation av mystikern Juan de la Cruz – på svenska ”Själens dunkla natt”.
Tonsättaren visar en eminent talang i fråga om klanghantering. Han är själv perkussionist men använder inte sin eminens för knalleffekter. I stället håller han slagverket sysselsatt med atmosfärskapande stilla myllrande, tillsammans med harpa och flygel och hela den mångskiftande orkesterns stämvävnader. Ur detta fantasieggande myller frigör sig solisterna på sin styvaste lina, trumpetteknikens förbluffande hemligheter går i dagen i dueller och gnabb. Annars härskar intryck av vida oceaners impressionistiska tonmåleri. Och Broström är vågornas herre.
Samtidigt uppstår en problematisk situation om man vill sammanfatta ”Negrido” som formbygge: ska det beskrivas som ”beundransvärt enhetligt” eller som ”en smula kontrastlöst”? Valet överlämnas åt den läsande lyssnaren.
Hursomhelst, Broström utklassade såväl George Antheils bagatellmuntration ”Over the plains” som Dmitrij Sjostakovitjs tolfte symfoni ”1917” – till minne av Oktoberrevolutionen. Visst har Sjostakovitj styr på det kontrapunktiska arbetet och ledmotivets förlopp. Men inte på den samlade konstnärlig halten. Beethoven må ha haft svårt att få slut på ”Femman”. Men Sjostakovitj, förklädd (?) till leninistisk partigängare, råkar in i de tommaste bombastiska paroxysmer när musiken slutligen når fram till ”Mänsklighetens gryning”. Vad hjälper då att John Storgårds ställer upp med stram, effektiv och viljestark orkesterledning? Och att orkestern visar ett obegripligt engagemang i sitt spel?
Gå till toppen