Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Petter Larsson: En hund begraven

Visst behöver vi mer vetenskap i samhällsdebatten. Men vi måste också komma ihåg att all kunskap präglas av sin tid. Även det förflutna förändras, skriver Petter Larsson, som varit på arkeologisk föreläsning i Helsingborg.

Stenåldersmänniskans bästa vän. Eller?Bild: Anders Malmberg
Vid Skateholm utanför Trelleborg bodde en grupp jägare-samlare för redan 7000 år sedan.
De var inte ensamma.
Vid deras sida lufsade redan då människans bästa vän: spetshundar i olika storlekar.
I det som arkeologerna kallar grav 21 ligger just en hund begraven. Det speciella är att den är ensam. I många andra gravar både här och runt om i Norden hittar man hundar i människogravar.
Den har dessutom fått rikliga gåvor med sig, bland annat en ornamenterad hammare av horn.
Samtidigt har man hittat andra hundben lite varstans, inte minst i avfallshögar, och ibland tyder spåren (knäckta märgben till exempel) till och med på att människorna ätit hund.
Den ena hunden får en ståndsmässig begravning.
Den andra äts upp eller kastas på skräphögen.
Kanske fanns det mer omhuldade hundar, som människorna hade inkluderat i sina samhällen, och samtidigt friare hundar, som mest hängde i närheten av boplatsen?
Det föreslår i alla fall osteologiprofessor Elisabet Iregren, som är specialist på forntida hundfynd. I onsdags föreläste hon om relationen mellan hund och människa från sten- till järnålder på Drottninghögs bibliotek i Helsingborg för ett tjugotal personer, med få undantag kvinnor i pensionsåldern och med ännu färre undantag hundägare.
Men det är just ett förslag, en tes.
Det är dit jag vill komma. Historien är ett fantasieggande gungfly. Ju mindre hårda data, desto mer öppen för tolkningar är den.
Ta till exempel gissningen att stenåldershundarna användes till jakt. De första bilderna på hundar (eller något som ser ut som hundar) är flera tusen år yngre, från bronsålderns hällristningar. Det är först då vi egentligen kan se (om vi tolkar ristningarna så) att de var våra jaktkamrater.
Faktum är att hela föreläsningen också, mellan raderna, blev en lektion i vetenskapens begränsningar.
Jag tror det är viktigt att minnas dessa begränsningar i en tid när spridningen av politiserade fakta och rena lögner har fått vänner av ordning och sanning att ropa efter vetenskapen som vår räddare. Med vetenskapliga metoder och väl belagda rön ska irrlärorna fördrivas i bästa Hans Rosling-stil, tänker man sig.
Senast ut var Dagens Nyheters krönikör Johan Croneman (5 mars). Efter att ha sett den utmärkta dokumentären ”De första svenskarna” på SVT efterlyste han fler forskare i samhällsdebatten. Statsvetare kryllar det ju av men ”var är alla genetiker, biologer, arkeologer, historiker, litteraturvetare, filosofer, arkitekter, språkvetare, astronomer, fysiker?”
Jag är den förste att hålla med. Men låt oss då också komma ihåg att all kunskap, vetenskaplig eller ej, präglas av sin tid, styrs av frågeställningar och fördomar och tillgängliga metoder och ofta är öppen för olika tolkningar.
En gång, för inte alltför länge sedan, var ju rasbiologi och eter-teori också sanningar.
Vetenskapen är en hjälp. Men den kan inte rädda oss från osäkerheten.
Ibland ändras också det vi trodde var hårda fakta.
Elisabet Iregren berättar till exempel om hur de första vinthundarna i Sverige hittats i en kvinnograv från 100-200 talet i Överbo i Västergötland. Det har jag själv läst om tidigare, i en vetenskaplig bok från 2014.
De är fortfarande de första vinthundarna, för all del.
Men sannolikt är de från 600-700-talet visar ny datering. De begravdes alltså i samma grav, men flera hundra år efter kvinnan.
Iregren pekade också på otyget att projicera vår tids föreställningar på historien. I en grav i Linköping från stridsyxekulturen har man hittat en man, en kvinna, ett spädbarn och en hund. I den rekonstruktion med dockor som Östergötlands museum sedan gjort av den lilla ”familjen” håller kvinnan barnet i famnen och mannen sitter med hunden.
Men i själva graven ligger barnet tillsammans med hunden.
Är det vår tids könsroller som spökar? Som för samman barn och kvinna och man och hund (som jaktkamrater)?
Ett annat exempel är det skelett från Birka, som hittats i en av de finaste gravarna. Eftersom där fanns vapen antog man i över hundra år att det rörde sig om en mäktig krigare, och en sådan är givetvis en man.
Men osteologi och DNA-teknik visade häromåret att det är en kvinna.
Sen kan förstås, i teorin, graven ha varit avsedd för en man.
Men just nu är krigaren en kvinna.
Ja, även det förflutna förändras ständigt. Som Einstein ska ha svarat när hans assistent ifrågasatte att han gav samma examensfrågor till samma elever två år i rad: ”Svaren har ändrats”.
Gå till toppen