Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ann Lingebrandt: Att återerövra språket

På Littfest i Umeå blickar författarna ut mot världen från ett fast förankrat norrländskt perspektiv. Ann Lingebrandt rapporterar från Sveriges trevligaste litteraturfestival.

Anne Wuolab på Littfest i Umeå.Bild: Ann Lingebrandt
Om det handlade om renskötsel vore det inte något problem. Det finns omkring 400 ord för detta, förklarar konstnären Tomas Colbengtson. Men hur hittar man en samisk språkdräkt för samtidskonst? Nya ord krävs. ”Faamoe”, som betyder kraft, styrka, är ett pionjärprojekt: det är den första boken om en sydsamisk konstnär och tillika den första om konst på sydsamiska, ett språk som varit nära att utraderas men nu är på uppåtgående.
För den författare som skriver på samiska är det mycket som är första gången. Anne Woulab, som skrivit något så ovanligt som en samisk feelgoodroman, kämpade för att hitta ett sensuellt språk för sexscenerna, med en medicinsk ordbok till hjälp. Hon var trött på att enbart höra de historiska berättelserna och ville fånga det moderna livet på ett lättillgängligt sätt. Men rasismen mot samer är inte bara historia. Hon berättar hur nya vägskyltar med samiska ortsnamn provocerar så mycket att man skjuter på dem, målar över dem eller skruvar ner dem.
Littfest i Umeå, Sveriges största och sannolikt trevligaste litteraturfestival, har alltid varit bra på att röra sig mellan de lokala och globala frågorna, att från ett norrländskt perspektiv blicka ut över världen. Medan marssnön ihärdigt faller gästas den trettonde upplagan av festivalen av internationella namn som syriska Samar Yazbek, japanska Yoko Tawada, isländska Auður Ava Ólafsdóttir, Nathacha Appanah från Mauritius och Alma-vinnaren Meg Rosoff.
Men jag väljer att följa det provinsiella spår som handlar om språkförlust och återerövring, det som kan kallas dekolonisering. Vad som går igen i samtalen är hur alla år av assimileringspolitik utplånat identiteten till den grad att man ofta skäms för sitt ursprung eller inte längre ser sig som samer. När Sigbjørn Skåden och hans kusin som de första i byn i norska Skånland började läsa modersmålet i skolan blev många irriterade – fastän också de var samer. De kände sig utpekade, ”outade” som samer, tror Skåden. Själv valde han att skriva sin debutbok på samiska, trots att norska är hans bästa språk.
– Det kändes som ett slags hämnd att någon i min bygd skulle skriva poesi på samiska, trots att norska myndigheter jobbat i flera generationer på att vi inte skulle kunna göra det.
Sigbjörn Skåden och Annica Wennström i samtal med Malin Nord.Bild: Ann Lingebrandt
Det finns en rad föreställningar om vad samer är, och får vara. I Skådens trakter har man sedan lång tid tillbaka bedrivit jordbruk och har får och kor istället för renar. Det går inte riktigt ihop med den samiska identiteten. Och kan en same, som Annica Wennström, bo i Solna? Hon talar om sina romaner som ett sätt att jojka tillbaka historien.
– Det viktiga har varit att skriva oss till liv igen. Orden i de här böckerna gör oss omöjliga att glömma.
”Att skriva på gränsen” är rubriken på samtalet mellan Skåden och Wennström, men det hade lika gärna kunnat gälla tornedalske Bengt Pohjanen, som i ett av Littfests mest bejublade framträdanden berättar om sitt liv som gränsgångare. Han, som skrivit den första romanen någonsin på meänkieli, kallar sig själv smugglarkungens son och utmålar skrönaktigt katt- och råttaleken med myndigheterna vid den godtyckligt dragna gränsen till Finland, där det framstått som en hederssak att lura staten.
Bengt Pohjanen.Bild: Ann Lingebrandt
Pohjanen avslutar med att läsa sin klassiska dikt ”Jag är född utan språk”:
Jag är uppväxt vid gränsen
i korseld mellan två språk
som piskat min tunga
till stumhet
Nu tas språken tillbaka och stumheten hör förhoppningsvis till historien. Det är, som Tomas Colbengtson säger, en motståndshandling.
Gå till toppen