Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Carl Rudbeck: Carl Rudbeck: "Populism har blottat en klyfta mellan eliten och massan.”

Bild: Erik Nylund
Det finns nu en alldeles egen liten bokflod med titlar som alla talar om demokratins kris eller om hur demokratier förfaller och till slut dör. Om det inte räcker tycks det dagligen arrangeras konferenser där allvarliga och bekymrade män och kvinnor i apokalyptiska ordalag förklarar för oss naiva och okunniga att demokratins öde hänger på en skör tråd.
Det ger större medial uppmärksamhet och ett mera ansvarsfullt intryck att frammana ständiga hot än att flegmatiskt gå omkring och säga att demokratin i själva verket mår ganska bra, ja, kanske bättre än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Ett konkret exempel: för några få årtionden sedan var Grekland, Portugal och Spanien fascistiska diktaturer, idag är alla tre någorlunda välfungerande demokratier. Det finns mörka fläckar men tendensen går mot demokrati också i områden där den tidigare knappast ens funnits. Demokratins vänner borde vara glada istället för bekymrade. Så var är det som skon klämmer?
Det enkla svaret lyder populism som har blottat en klyfta mellan eliten och massan. Eliten, akademiker, journalister, företagsledare, ja, alla som hittills har vant sig vid att deras åsikter ska gälla ser plötsligt sina ekonomiska, ideologiska och diskursiva privilegier hotade.
Ett märkesdatum i denna politiska vindkantring är år 2016, av många kallat annus horribilis, det förfärliga året. Storbritannien röstade för brexit och i USA valdes Donald Trump till president. Sedan dess har Sverigedemokraterna vuxit i inflytande. I Österrike, Italien och Ungern har tidigare föga salongsfähiga partier antingen tagit eller konsoliderat makten.
Nu vill somliga framställa dessa händelser som om de skulle utgöra en fara för demokratin. Man vill alltså göra gällande att folkviljan hotar demokratin, men det måste väl ändå sägas vara ett ganska märkligt, för att inte säga odemokratiskt, sätt att resonera.
De största hoten mot demokratin i dagens Europa kommer från dem som på olika sätt vill strunta i folkviljan och upphäva valresultat. Om demokratin i Sverige naggades i kanten så var det inte av SD:s framgång utan av decemberöverenskommelsen, som effektivt såg till att folkviljan åsidosattes.
Just i dessa dagar ser vi något liknande i Storbritannien där man förhalar brexit genom diverse finter och undanflykter. Den tidigare premiärministern Tony Blair tjatar ständigt om en ny omröstning. Och om en sådan inte går att genomdriva vill man skjuta upp brexit på obestämd tid.
Demokratin har på sistone inte alltid visat upp det ansikte som liberaler har önskat. Ingen kan förneka att det numera förekommer illiberala inslag, men liberalism och demokrati är inte samma sak. Ibland sammanfaller de, men långt ifrån alltid. En politisk filosof med lite fantasi skulle nog kunna skissera en liberal diktatur.
Så länge också illiberala och populistiska politiker finner sig i att bli bortröstade i allmänna val kommer demokratin att stå stark.
Gå till toppen