Den kanadensiska dokumentärfilmen ”Anthropocene – the human epoch” börjar på ett lerigt fält i Kenya. Några män tömmer under tystnad förråd med elfenben, beslagtaget från tjuvjägare. De bär de väldiga betarna genom en sörja av gyttja och staplar dem i skulpturliknande formationer. När kameran zoomar ut ser man att hela fältet är fullt av liknande formationer. Det är hundratals betar. Nej, tusentals. Nej, tiotusentals. Det är betarna från många tusen en gång levande elefanter och det är en så oerhört drabbande bild av det meningslösa utplånande av liv som människan ägnat och ännu ägnar sig åt. Och jag tänker att det är smart att börja berättelsen där.