Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Moa Berglöf: Jag fick en tumör och jag lärde mig absolut ingenting av det

Jag har inte tid för någon tumör. Det var det första jag tänkte när läkaren på vårdcentralen ringde och bad mig komma in för att gå igenom röntgenbilderna. Jag har barn som ska hämtas på skolan och mat som ska lagas. Vara mamma. Jobba, träffa vänner, fylla 40 år i sommar.
Framför allt har jag inte tid att dö. Jag har inte ens tid att tänka på att kanske dö.
Men nu satt den där, inuti ryggmärgskanalen: en liten klump, insnärjd bland nerverna som leder ned genom ryggen och vidare ut i benen. Det såg ju jag med. Och förstod varför jag hade haft så ont att jag vissa dagar knappt kunnat gå, inte ens med de drivor av smärtstillande tabletter jag hade fått utskrivna under hösten.
”De tror att den är godartad, men den måste tas ut och undersökas innan vi vet säkert.”
Godartad. Men vi vet inte säkert. Det är inte lätt att klamra sig fast vid det första när det andra ger utrymme för en avgrund.
Men eftermiddagsrutinen struntar i tumörer. Vardagen har ingen plats för tankar på döden. Jag hämtade på skolan, lagade middag, läste läxor och lade barnen. Sedan tog jag mitt täcke och lade mig på soffan eftersom att ligga bredvid dem skulle påminna mig för mycket om att aldrig längre få göra det.
Min berättelse slutar inte i sorg och moderlösa barn. En grå morgon i början av januari, efter en jul och ett nyår jag inte minns mycket av, rullades jag in i operationssalen på universitetssjukhuset i Lund. Fem timmar senare var tumören ute, det mesta av den i alla fall, och efter att ha lärt mig att stå och gå igen fick jag åka hem några dagar senare.
Min tumör var godartad. Jag har ett decimeterlångt ärr mitt på ryggen men det bleknar för varje dag. De magnetröntgenundersökningar jag kommer att behöva fortsätta med är inget problem för den som, liksom jag, saknar klaustrofobiska tendenser. Och jag har inte längre ont.
Men berättelsen slutar inte heller i någon nyvunnen livsglädje. Vad som inte dödar härdar, sägs det, men jag behöver inte härdas. Varför skulle jag?
Det är mänskligt att försöka hitta mening i saker som sker. Kanske ger det tröst att veta att människan klarar även de svåraste prövningarna i livet. Men att det skulle finnas en mening i att bli sjuk, eller att någon närstående blir sjuk? Jag vägrar att tillmäta det som hände mig det värdet.
Den trista sanningen är att jag fick en tumör och jag lärde mig absolut ingenting av det. Det har inte gett mig några nya insikter om livet eller dess förgänglighet. Jag uppskattar inte livet mer idag och jag har inte kommit starkare ur det som skedde än vad jag var innan.
Varför hände det just mig? Inte heller den frågan finns någon anledning att ställa. Det hände. Det tog tid från mitt liv som jag inte ville ge bort. Det tog kraft från min kropp som tar lång tid att få tillbaka. Mer än så är det inte. Och kanske är det just meningslösheten som är allra svårast att acceptera.
Gå till toppen