Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Det är inte svårt. Välj en som väljer EU.

Är Trump en mer bekant Donald än Tusk? Är EU komplicerat? Är det svårt att rösta? Nej.

Tusk och Trump.Bild: Olivier Matthys
Bryssel. EU. Eliten. Strasbourg. När det gäller en syndabock för politiska tillkortakommanden har kärt barn många namn. Lägg till ”demokratiunderskottet” och samlingen är komplett. Kopplingen mellan det som händer i din kommun och det som händer i EU-parlamentet är svår att se – och inte bara för dem som bor i kommunen, utan för tjänstemän och politiker på alla nivåer, konstaterade utredaren Maria Strömvik i EU på hemmaplan (SOU 2016:10):
Beslutsfattare har svårt att redogöra för hur kommunens verksamhet är relaterad till beslut på EU-nivå, journalister känner sig osäkra på hur unionen fungerar. "Inte ens universitetslärare i statsvetenskap känner sig bekväma med ämnet”: två av tre som fick frågan om vilka de lagstiftande församlingarna på EU-nivå är kunde inte svaret.
Hur gör man sin röst hörd? Hur utkrävs ansvar? Vem bryr sig?
”En stor del av det som ofta kallas EU:s demokratiska underskott är i realiteten ett svenskt demokratiskt underskott”, konstateras i rapporten.
Ord och inga visor. Efter alla år i unionen står Sverige fortfarande i farstun och stampar. Då är det inte alldeles lätt för medborgarna att fatta vad som står på spel i vårens EU-val. Samtidigt som det är ett ödesval för Europa.
Den här utredningen kom redan 2016, men det finns ingen anledning att tro att saker har förbättrats radikalt de senaste åren. Svenskarna vet fortfarande mer om Donald Trump än om Donald Tusk. Och EU-bevakningen i medier blir fortfarande i regel ”utland”.
Sverige och EU är skilda världar. Så där som den mångåriga EU-korrespondenten Ylva Nilsson beskriver det i boken Så förs svensk EU-politik: med ett tvärsäkert – kanske: som en kille som har sovit hos sin flickvän i flera år, men behåller tandborsten hemma.
EU behövs nu mer än någonsin när klimatförändringar utmanar alla länder, säkerhetsläget försämras och frihandeln inte längre är självklar. I tider med brexit och Trump, Putin och Xi.
Samtidigt har unionen aldrig varit så hotad. Oenigheten mellan medlemsstaterna sinkar utvecklingen medan högerextrema rörelser mobiliserar för att skapa majoriteter för att rasera unionen på ”demokratisk” väg.
Nu måste också griniga européer hålla i minnet varför EU finns – det där med att genom samarbete bygga välstånd och fred.
Nu får inga europeiska länder förvandlas till auktoritära stater – Ungern är på glid; det första EU-landet som inte längre kan betraktas som helt fritt, enligt den amerikanska organisationen Freedom House. Att partigruppen EPP markerar mot Viktor Orbáns Fidesz är det minsta man kan begära.
Nu får den alternativa högern inte slå rot i unionens institutioner.
Ultranationalismen drev Europa i fördärvet. EU kom till för att röja i förödelsen och trygga freden. Låt oss hålla fast vid det.
Också valet av nästa EU-kommission är ett ödesval, påminner den tidigare EU-korrespondenten Annika Ström Melin i DN (18/3). EU har få och trubbiga vapen att ta till när länder glider från demokratin.
Kommissionen har ändå gjort vad som kan göras i förhållande till Polen och Ungern: en lång rad tvister som berör demokratins grunder ska avgöras i EU-domstolen och tack vare EU-kommissionen har den auktoritära utvecklingen mött visst motstånd. Efter valet utses en ny kommission, det är inte givet den kommer att pressa EU-länder som avlägsnar sig från demokratin, noterar hon.
Europaparlamentet har att stifta lagar, ihop med rådet; att kontrollera andra EU-institutioner, välja kommissionsordförande och godkänna kommissionen samt att anta budgeten ihop med rådet. Tunga uppgifter. Parlamentet är också det EU-organ som medborgarna kan påverka direkt.
Så EU-kritiska högernationalister ser nu sin chans. Via parlamentet försöker de sätta hela unionen i gungning.
Britterna röstade om brexit – i praktiken om invandringen och Bryssels makt. I Sverige har de EU-skeptiska partierna hittills lyckats göra varje EU-val till något slags folkomröstning om medlemskap. När MP, V och SD äntligen är med på tåget, med olika bevekelsegrunder, börjar resten av Europa trilskas: populisterna gör valet till sin folkomröstning om invandring och Bryssels makt.
Det är, enkelt uttryckt, vad den där frågan gäller som också svenska kandidater får:
Orbán eller Macron?
Rasera eller bygga?
Det ska nu också varje väljare ta ställning till. Kunskapen om unionen kunde förstås vara bättre, men valet är egentligen inte särskilt svårt.
För det första: det är ingen folkomröstning om EU. Det handlar inte om ”Bryssel”, inte om ”dem”. EU är ”vi”, precis på samma sätt som kommunen, regionen och nationen.
För det andra: parlamentet ska göra EU bättre. Den som söker mandat ska brinna för att utveckla unionen och driva viktiga frågor som hör hemma där, inte obstruera.
För det tredje: i en tid då den liberala demokratiska världsordningen svajar måste både väljarna och partierna fokusera på varför unionen är viktig.
Här har Sverige att göra. Europaparlamentet får inte vara en avställningsyta för politiker som blivit över och i brist på andra reträttposter – som ambassadör eller landshövding – hamnar i Bryssel.
Gå till toppen