Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Suzanne Osten: Rätt av Dramaten att inte låta skådespelaren fortsätta

I veckan ställde Dramaten in återstående föreställningar för den manliga skådespelare som misshandlat Josefin Nilsson. Teaterchefen beklagar nu att han tilläts medverka. I ett samtal på Hipp i Malmö kommenterade regissören Suzanne Osten hanteringen.

Suzanne Osten är aktuell som regissör till föreställningen ”Ett självmords anatomi” på Intiman.Bild: Lars Brundin
Samtalet mellan Osten, regissören Ada Berger och teaterchefen Kitte Wagner handlar egentligen om den kvinnliga blicken inom teatern. Men när publiken släpps in tar jag tillfället i akt att fråga om Dramatens agerande, som kom efter protester både utanför och inom Dramaten.
Tycker ni att det är rätt beslut av Dramaten att han inte får fortsätta spela?
– Ja, säger Suzanne Osten.
– Det skulle ha kunnat ske tidigare, men det skedde inte tidigare.
Hon tycker att situationen liknar den då hon år 2000 kritiserade Stockholms stadsteaters hantering av en manlig regissör som enligt henne hade missbruksproblem. Hon säger att hon i liknande situationer fått höra "om han inte är på teatern, var ska han då vara?" om medarbetare som betett sig illa.
– Det låter som en humanism, men det är inte det. Man måste nog be den personen söka vård. Och denna oförmåga är ett chefsansvar. Det är inget snack, säger hon i ett mer generellt resonemang.
Även Kitte Wagner upplever ett paradigmskifte i hur kränkningar hanteras inom teatern. Medan det tidigare varit de utsatta kvinnorna som lämnat teatern, är det nu de manliga förövarna som försvinner, säger hon – bland annat eftersom publiken annars ”röstar med fötterna”.
Läs också Suzanne Osten: ”Alla vill bli hjälpta, men de vet inte hur”
Suzanne Osten lyfter fram det stärkta arbetsgivaransvaret för missbruk som ett exempel på att det faktiskt går att ändra villkoren även i det kreativa teaterlivet.
– Ni anar inte vad vi söp på Stadsteatern på 50-, 60- och 70-talet. Där har vi kommit någonstans. I alkohollagen är det tydligt att den som missbrukar ska gå i behandling och att det är arbetsgivaren som ska se till det, säger hon.
– Vi får inte bort mänskliga olyckor och maktmissbruk på ett enkelt sätt. Men här kan vi se att det går att stifta enkla lagar.
Kitte Wagner vänder sig också mot den ”myt” om att teater ska skapas i mörker och ångest, som nu upprepas i debatten. Suzanne Osten lyfter fram leken som motexempel på källa till kreativitet, och får medhåll av den sista paneldeltagaren, regissören Ada Berger:
– Leken är motsatsen till maktordning.
Gå till toppen