Sommarbjörken som brukade stå med vajande gröna blad vid grusvägen var nu torr och brun och den hade fällt sina löv. Det väckte ett raseri och en djup empati för trädet hos Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman.

I det ögonblicket var inte klimatförändringen en abstraktion förpassad till en avlägsen framtid. Det var en genomgripande insikt: det han själv och hela vårt samhälle alltid upplevt som naturgivet och konstant var satt ur spel.

Han berättade om björken inför en en månghövdad och förväntansfull publik på biblioteket i Höganäs i torsdags. Medan världens gator och torg fylls av unga människor som kämpar för miljön var det främst vi fullt vuxna som lyssnade. Snittåldern låg en bra bit över 50 år.

”Vi kan ju inte slå upp ögonen utan att bidra till miljökatastrofen som pågår”, sa Wiman. Många känner en stor hopplöshet inför detta. Det är den känslan Wiman vill fördriva. Som medborgare har vi ju makten att förändra. Många har redan börjat, inte minst genom de globala proteströrelser som Greta Thunbergs manifestation resulterat i.

Det som framförallt saknas, om man får tro Wiman, är ledarskap på olika nivåer, inte minst inom politiken.

Han kan mycket väl ha rätt. I dagarna publicerade Klimatpolitiska rådet en rapport som tyder på att det saknas en övergripande plan för det miljöpolitiska arbetet. Rådet har i sin granskning funnit att de transportpolitiska målen inte är synkade med de klimatpolitiska målen och att glappet mellan klimatfrågan och politik inom alla områden är stort. Man kan, till exempel, inte gärna vilja minska bilåkandet och samtidigt skattesubventionera tjänstebilar. Uppenbarligen vet inte den ena handen vet vad den andra gör.

Miljöminister Isabella Lövin lyfte under rådets seminarium fram vikten av att också bygga ett människovänligare samhälle för att uppnå klimatmålen.

Men vad har det med miljöpolitik och klimatkris att göra?

Kanske att vi, eller många av oss, också måste ändra vår livsstil, och därmed vår identitet? I radioprogrammet ”Kära Annika” (SR 27 mars) pratar Annika Lantz med glesbygdskorrespondenten Eric Ericsson om ”övergångsåldern”.

Ericsson säger eftertänksamt att övergångsåldern ”låter som att det kan vara benämningen på omställningen till ett fossilfritt samhälle”. Och han menar att det kan bli besvärligt för många män, eftersom de har ett behov av ”bensinslukande och bullrande fordon och sannolikt kommer att förnedras av att ljudlöst glida omkring på elcyklar”. Han förutspår en stundande identitetskris och undrar om den maskulina identiteten kommer att överleva i en fossilfri värld.

Han fångar här en mer djupgående dimension av klimatfrågan än Björn Wiman. Identitetsprojekt kan stå i vägen för klimatomställningen. Beteenden och konsumtionsvanor är ju tätt knutna till identitetens kärna. Att ändra dessa kan för en del upplevas som ett större hot och riskprojekt än översvämningar, lungcancer eller krig.

Ni minns kanske George Bush den äldre, som redan 1992 slog fast den linjen: ”Den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”.

Björn Wiman verkar, trots sitt uppvaknande, delvis hemmablind. Åker man, som han, på en massa fjällsemestrar och drar till skärgården på somrarna, så har det naturligtvis också ett klimatpris. Och hur väl rimmar alla dessa varor som marknadsförs i Dagens Nyheter via både reportage och annonser med minskad klimatpåverkan? Vad med reportrarnas flygresor?

Nå, man ska nog vara försiktig med att dra några moraliska slutsatser. Vi bör ändå i första hand reflektera över oss själva. Att hamna i en situation där vi står och pekar på varandra eller anser oss fria från skuld enbart för att någon annan tycks bära på större skuld är en återvändsgränd.

Det gäller även globalt. Att påstå att andra delar av världen ligger efter Sverige är en svekfull inställning. De industrier som förstör mark, luft, vatten och livsformer av alla slag producerar ju ofta precis de varor som vi i västvärlden konsumerar.

Wiman är optimist. ”Omställningen kommer att ske, så är det bara”, säger han. Förutsatt att den sker snabbt och samordnat inom hela samhället kommer vi knappt att märka av den, tror han.

Men det slutar förstås inte där. En ekonomi som kräver avkastning oavsett humanitära och ekologiska övergrepp är dödsdömd. Om vi inte lyckas ändra dess fundament går också människosläktet under.