Annons

Annons

Dödshot, forskningsfusk och livvakter – sanningen bakom hoten på BMC

Hoten på BMC i Lund

”Det mest komplicerade fallet i sitt slag någonsin på Universitet”, säger medicinska fakultetens dekan Erik Renström om historien som skakat Biomedicinskt Centrum i Lund sedan sommaren 2017.

Under 2017 blossade en konflikt upp på BMC i Lund, efter en anmälan hos Universitetets nämnd för utredning av oredlighet i forskning.

Annons

1. Fusket

På botten av ditt öga finns näthinnan. Den är 0,1 millimeter tunn och består av ungefär 130 miljoner nervceller. Cellerna omvandlar ljus till nervsignaler som din hjärna omvandlar till bilder och det är dem du använder just nu.

Annons

Om näthinnans celler dör försämras din syn. Någon bot finns inte.

Våren 2017 sitter doktoranden Martin på sin arbetsplats på Biomedicinskt centrum, BMC, i Lund och tittar på bilder av just sådana nervceller. Cellerna kom från två grupper av laboratoriemöss. Den ena gruppen hade fått en särskild hälsofrämjande behandling, den andra hade det inte.

Annons

Från de små mössens klara, mörka ögon hade näthinnan plockats ut, färgats in med olika medel och så skurits i skikt, så tunna att de enskilda cellerna kunde urskiljas.

Forskargruppens hypotes var enkel. Rimligen borde den ena musgruppen – den som fått behandlingen – ha fler och friskare celler i sin näthinna än sina syskon från samma kull.

Martin räknar. Cell för cell.

Alla forskare längtar efter tydliga samband. Men med bara en vecka kvar till en viktig deadline kan Martin inte hitta några sådana samband. De båda testgrupperna skiljer sig inte åt; förhållandet mellan levande och döda celler var det samma. Hypotesen om behandlingen skulle få fler näthinneceller att överleva verkade inte stämma.

Martin meddelade sin biträdande handledare, Clara.

Clara och Martin är nästan jämngamla. Men hon hade disputerat som mycket ung, bara 25 år gammal, och efter disputationen fått fortsätta i forskargruppen. Under samma period hade hon förälskat sig i sin handledare, tillika den professor som ledde gruppens arbete. De inledde ett förhållande och Clara arbetade vidare i forskargruppen.

Martin, professorn och den biträdande handledaren jobbar nära tillsammans. Han var den bästa doktorand de haft, tyckte de. De umgås också privat: går till gymmet och äter middag ibland.

När biträdande handledaren får höra om de uteblivna sambanden erbjuder hon sig att göra en ny räkning av cellerna. ”Jag får räkna åt dig”, svarar hon i ett sms och och bifogar en knasig smiley.

Martin skickar över bilderna på näthinnorna och ett kalkylblad där resultaten ska fyllas i.

När handledaren har gjort sin omräkning analyserar Martin hennes data i ett statistikprogram. Resultaten är lika förbluffande som glädjande. Den obefintliga signifikansen hade på fackspråk förbytts mot en fyrstjärnig – med andra ord, ett solklart samband.

Annons

Annons

Men det är i forskning som det är i livet. Om något verkar för bra för att vara sant, så är det ofta det.

Under maj och juni 2017 börjar misstankarna gnaga i Martin. Resultaten var inte rimliga, tycker han. Hade Clara fuskat i räkningen för att fejka vetenskapliga samband? Hela Martins avhandlingsarbete – inledningen på hans karriär som forskare – skulle i så fall vila på ett gungfly.

I juli 2017 räknades på nytt näthinneceller i labbet, för ett annat experiment. Nu handlar det dels om möss med Alzheimers sjukdom, dels friska möss. Och nu bestämmer sig Martin för att rigga ett test. Till de nya bilder som ska analyseras adderar han även bilderna från i våras, alltså de som vid Claras räkning gett så orimligt starka samband.

Men den här gången ser Martin till att det saknas en avgörande pusselbit: det dokument som visar vilken av bilderna som kommer från vilken musgrupp, själva nyckeln. Till skillnad från förra gången räknar nu Clara blint, utan förkunskaper om grupperna.

Annons

När hennes räkning var klar bekräftas Martins misstankar. Sambanden som hon funnit i våras är som bortblåsta. Martin känner hur grunden för hela hans avhandlingsbygge börjar skaka. Vilka resultat från de senaste åren skulle han nu kunna lita på?

Annons

Han ställs också inför ett grymt val. Antingen kan han anmäla sin närmaste kollega och biträdande handledare för forskningsfusk – en oerhörd anklagelse. Eller så kan han hålla tyst, och därmed acceptera att bli doktor på en avhandling som kanske bygger på lögner.

Först talar han med prefekten på sin institution, som avråder honom från att anmäla. Prefekten föreslår att Martin ska be Clara räkna om, så kanske problemet försvinner. Men det vill inte Martin.

Clara är Martins biträdande handledare, och den han arbetar närmast. Men eftersom hon ännu inte blivit docent och därmed inte fick handleda doktorander finns en annan professorn, Lars, med som formell huvudhandledare.

Det är till Lars som Martin nu vänder sig för att visa upp resultaten av omräkningen. Och Lars reaktioner stärker hans misstankar.

– Det var inte en chans på tjugo att nå sådana resultat som hon gjort. Det var en på tiotusen, på tjugotusen. Och det hade hänt flera gånger, minns Lars.

Den 11 augusti landar Martins anmälan hos Universitetets nämnd för utredning av oredlighet i forskning. Tärningen är kastad.

Fakta

Oredlighet i forskning

Varje universitet har en nämnd för att utreda anmälningar om oredlighet (fusk) i forskning.

Nämnden anlitar i sin tur experter inom området för att göra först en preliminär utredning, därefter, om det finns skäl, en fullständig.

Själva beslutet fattas av rektor, på grundval av nämndens utredning.

Den fällda forskarens anställning avgörs av Universitetets personalansvarsnämnd. En fällning för oredlighet kan –men behöver inte –leda till att anställningen avslutas.

2. Hoten

De sista veckorna i augusti är Martin på semester utomlands. Medan han är borta börjar kvarnarna mala, både på institutionen och hos oredlighetsnämnden. Clara svarar nämnden att misstankarna saknar grund.

Dessutom borde Martin diskuterat misstankarna med henne, istället för att gillra en ”fälla”, som hon kallar omräkningen. Men misstänkliggörandet stannar inte där.

Den 29 augusti får Lars ett mejl från Clara. Hon skriver att hon talat med en ombudsman från fackförbundet Saco om det som hänt, och de diskuterat att polisanmäla Martin för falsk angivelse. ”Det kan även bli aktuellt med en intern utredning om sabotage”, skriver hon.

Dagen efter kommer ännu ett mejl från Clara. Det skickas också till prefekten och hennes make, professorn och chefen för forskargruppen. Nu heter det att Martin skickat in en ”bevisligen påhittad anklagelse”. Av prefekten – som har det formella personalansvaret på institutionen – kräver hon att Martin ska bort från deras gemensamma arbetsplats på labbet. Det är obehagligt att han visar sig i lunchrummet, tycker hon.

I mitten av september har Martin fått en ny placering. Lars tar nu över som ensam handledare, trots att det betyder en helt ny inriktning på Martins avhandlingsarbete. Fysiskt är inte skillnaden så stor, dock: Martins nya arbetsplats är i samma korridor, på samma våning, på BMC.

Detta ställer till problem, tycker Clara och professorn. De har noterat att Martin rört sig inne på deras labb. Arbetsmiljön känns mycket otrygg, säger hon nu till institutionens ledning. Martin är stor och stark och har dessutom tidigare tränat kampsport, enligt henne. Inför prefekten spekulerar professorn – som också har en tjänst som överläkare på Skånes universitetssjukhus – i att doktoranden som anmält hans fru mycket väl kan vara ”psykiskt sjuk eller drogpsykotisk".

Inför denna argumentation viker sig prefekten Bo Baldetorp. Den 20 september tvingas Martin be om hjälp för ta sig in på sin gamla arbetsplats för att hämta de prover som utgör underlag i fuskanmälan.

Clara fortsätter sin argumentation. Den 17 oktober skriver hon åter till prefekten Bo Baldetorp och påstår att det i själva verket är Martin som ”systematiskt ljugit och fuskat med metoderna" i sin forskning.

I denna laddade situation händer något oväntat. Den 28 november hittar Clara ett klistermärke i sitt postfack, en dekal som varnar för smittförande avfall. En vecka senare hittar hon snorigt toalettpapper och en pocketbok med titeln ”Silence of the Grave”. Snart uppger hon också att någon kastat hennes labbutrustning på golvet och skrivit ordet ”hora” bredvid hennes namn i labbets tidsbokningsbok.

Hon börjar föra en logg där hon noterar händelserna. Snart kommer ännu fler hot.

På BMC sprider sig oron. Fakulteten fattar nu beslut om att låsa vissa korridorer, och väktare placeras ut för att garantera säkerheten. Den 22 januari 2018 kallas avdelningens medarbetare till ett informationsmöte. Sextio personer tränger ihop sig i personalens kök. Martin är också där, stående i utkanten.

Prefekten låter Clara avsluta med en vädjan till den som hon menar har hotat, trakasserat och saboterat att upphöra.

We’ve got a pretty good idea who it is, säger hon. Vi har en rätt bra bild av vem det kan vara.

När orden yttras känns det som om hon tittar åt Martins håll, tycker flera som är med.

Det känns obehagligt. Ryktena går i korridorerna. Vissa kollegor menar att Clara själv fabricerat hoten, för att få oredlighetsanmälan att framstå som ett led i en hatkampanj mot henne.

– Många har uppfattningen att de iscensatt hoten själva, säger en nära medarbetare.

Biomedicinskt centrum.

Bild: Johan Pihlemark

3. Anklagelserna

Martin själv har det tufft. Tre år av forskning kan ha gått om intet. Personer han haft förtroende och respekt för pekar i tämligen tydliga ordalag ut honom som farlig, psykotisk, möjligen våldsam – och som en fuskande forskare. Mest stannar han hemma, väntar, förbjuden att beträda vissa delar av sin gamla arbetsplats.

Under vårvintern 2018 fortsätter Clara att hitta hot. Handskrivna lappar, streckgubbar, kantiga bokstäver med innebörden att deras familj ska dö. Den 9 januari går Clara till polisen och gör en anmälan. Internt pekar professorn i förtäckta ordalag ut Martin – hoten har dykt upp i deras brevlåda där hemma, berättar han. Och bara tre personer har tillgång till deras portkod, varav en är Martin, berättar professorn.

Clara sätter sig dessutom och författar en egen anmälan till oredlighetsnämnden, där hon anklagar Martin – sin tidigare doktorand – för forskningsfusk. Anmälan ska senare läggas ner utan åtgärd.

Men det finns de som reagerar mot avstängningen. En av dem är en arbetsmiljökonsult som anlitats för att granska situationen, en annan prefekten på Martins nya institution, Madeleine Durbeej-Hjalt. Att stänga av Martin utan konkreta bevis är fel, menar hon. Den 12 februari 2018 blir Martin slutligen fri att röra sig på sin arbetsplats igen.

Professorn är inte nöjd med situationen. ”Mycket märkligt att denna fråga drivs när en icke mentalt frisk person härjar på BMC med dödshot, trakasserier och sabotage”, skriver han till ledningen.

I början av mars kallas Martin till polisen för att förhöras. Där får han för första gången se några av de många hot som Clara och professorn tagit emot. I ett av dem – hittat bara dagar efter det att Martins avstängning hävts – står det skriver med kantiga bokstäver: ”Hahaha, nu kan du inte gömma dig bakom stängda dörrar. Backa eller dö”.

Dagen efter träffar även Clara polisen. När hon kommer tillbaka hävdar hon att polisens utredare också pekat ut Martin och sagt att ”det är svårt att se att det skulle kunna vara någon annan”. Fast när fakultetens nye vicedekan själv ringer polisen förnekar de att något sådant yttrats. Martin är inte misstänkt, säger utredaren.

2018 blir ett anmärkningsvärt år på BMC. Från januari sätter fakulteten in väktare i lokalerna, en säkerhetsåtgärd som blir kvar till maj. Under ett par veckor har Clara dessutom en särskilt livvakt, en personskyddsväktare som följer henne överallt. Ändå fortsätter hoten att komma in: när året tar slut har Clara registrerat runt 25 stycken.

Prefekten Madeleine Durbeej-Hjalt ser sig dessutom under våren tvingad att göra ännu en anmälan om oredlighet. Som Durbeej-Hjalt ser det har professorn och Clara – till synes som en hämnd – strukit Martins namn från en forskningsartikel, och alltså nekat honom både erkännande för sina insatser och en viktig byggsten i en kommande avhandling. Och det trots att flera av bilderna i artikeln är framtagna av honom.

Den första utredningen från sommaren 2017 fortsätter också. Arbetet sker i två steg: först en preliminär granskning, och vid behov en större genomgång.

En professor vid Karolinska konstaterar i oktober 2017 att labbets metodik – kvantitativ immunohistokemi – visserligen innehåller felkällor, men att de inte kan förklara Claras resultat. Datan är för perfekt för att vara trovärdig: de två grupperna av djur visar minimal variation sinsemellan och den höggradiga signifikansen – som alltså bevisar forskarlagets tes – ”anmärkningsvärd och svårförståelig”. Sambanden är orimligt tydliga, menar han.

Beslutet blir att gå vidare med utredningen. Två professorer, en i Oxford och en i Köpenhamn anlitas, liksom en särskild specialist på bildanalys. Granskningsteamets kontrollräkning konstaterar att Claras resultat inte stämmer. Hos henne återfinns signifikansen, hos de andra är den som bortblåst.

Den 15 november 2018 fäller rektor Torbjörn von Schantz Clara för oredlighet i forskning, både vad gäller musstudien och en relaterad studie på grisnäthinna.

”Universitetet konstaterar med utgångspunkt från ovanstående att /.../ genom i vart fall grov oaktsamhet då det rör musstudien och genom uppsåt då det rör grisstudien, utfört handlingar som leder till falska eller förvrängda forskningsresultat och därmed gjort sig skyldig till oredlighet i forskning", står det i beslutet.

4. Upprättelsen

Den 6 februari fattar Universitetets personalansvarsnämnd beslut om hennes anställning. Åtgärden blir strängast tänkbara: omedelbart avsked.

Oacceptabelt. Så beskriver medicinska fakultetens vicedekan Jimmie Kristensson behandlingen av Martin under hösten 2017 och början av 2018.

– Sättet som han togs om hand om när det här hände var inte bra. Att han under en period blev utestängd från sin arbetsplats var absolut fel. Det var också så att han i olika sammanhang pekades ut som skyldig till vissa saker. Det var också fel.

Jimmie Kristensson, vicedekan med ansvar för medarbetarskap och etik, vid medicinska fakulteten.

Bild: Tom Wall

När vi ses på Medicinska fakultetens kansli är det dagen efter avskedandet av Clara. Nu ska fakulteten – med 2,6 miljarder i omsättning och nästan 2 000 anställda – blicka framåt och lära av sina misstag.

I den rapport som medicinska fakultetens personchef sammanställt pekas alltså Clara, hennes man professorn och även dåvarande prefekten Bo Baldetorp ut som ansvariga för den kränkande särbehandlingen av Martin. Men medan Clara avskedats, jobbar de båda andra kvar.

För anställda på BMC har hanteringen av Martin skadad förtroende för arbetsgivaren, Universitetet.

– Han har visat ett enormt civilkurage, säger en forskare som arbetat nära både Martin och Clara. Och hur han hanterades ställer verkligen frågor om man kan känna sig trygg som whistleblower här.

Ett och ett halvt år efter anmälan – och två år sedan han hajade till inför Claras märkliga resultat är Martin tillbaka på labbet, på väg mot en ny avhandling med ny inriktning. Tre år av hans doktorandtid har gått förlorade.

Men han har också fått upprättelse. I ett avtal med Universitetet garanteras han en förlängd doktorandtjänst, och en tid som anställd forskare efter disputationen – en värdefull kompensation.

Erik Renström, dekan, och Jimmie Kristensson, vicedekan.

Bild: Tom Wall

5. Överklagandet

För Clara har de senaste 18 månadernas händelser inneburit en såväl professionell som privat katastrof; hennes heder som forskare är förverkad, hon har blivit av med jobbet, varit sjukskriven för stress och lever under hot. Även hennes make är hotad.

Efter dödshoten – det senaste kom i slutet av januari 2019 har hennes familj beviljats skyddad identitet och flyttat.

– Jag älskade mitt jobb. Vi gjorde viktig forskning i gruppen. Klart att jag skulle vilja komma tillbaka. Det är det jag slåss för, säger hon, när vi träffas på en juristbyrå i Malmö.

Clara och hennes jurister försöker nu slå tillbaka på tre fronter samtidigt. Den första är den rent vetenskapliga. I utredningen finns en omfattande korrespondens där hon dels driver linjen att de kritiserade resultaten var fullständigt korrekta, dels argumenterar för att den bildexpert granskningsnämndens använt inte var kunnig nog.

Att överklaga beslut om forskningsfusk är relativt oprövad juridisk mark. I ett första beslut ville inte förvaltningsrätten i Malmö ta i frågan. Men i veckan som gick kom besked om att kammarrätten i Göteborg åtminstone kommer att pröva i vilken instans överklagan ska tas upp.

– Vi vet inte om de kommer att finna att avvisningsbeslutet i förvaltningsrätten är korrekt eller inte. Men det är ändå unikt att de beviljar prövningstillstånd, säger juristen Stellan Gärde, som företräder Clara.

Den andra fronten gäller fakultetens hantering av hoten. Hon har varit livrädd – både för Martin, som hon upplevde som märklig, lynnig och hotfull – och för de för henne helt okända personer som hotat henne och hennes familj till livet.

– Det finns inget mer effektivt sätt inom akademin att göra slut på någons trovärdighet än genom att anmäla dem för oredlighet. Blir man senare dömd förlorar man allt sitt människovärde i princip, säger hon.

Under det dryga år som gick mellan anmälan sommaren 2017 och avskedet i början av februari uppfyllde Universitetet inte de krav som lagen kan ställa på en arbetsgivare: att skydda sin personal, förklarar Clara. Hennes situation har bagatelliserats, säger hon.

– De hade en skyldighet att snabbt utreda hoten och att se till att Clara kunde vara trygg på sitt arbete. Men det gjorde de inte, och det är enligt min bedömning en överträdelse av såväl arbetsmiljölagen som diskrimineringslagen, säger Karin Henrikz, jurist på Malmö mot diskriminering.

Den tredje och sista fronten gäller själva avskedet. Att forskare fälls för oredlighet händer några gånger om året i Sverige. Men att de avskedas – arbetsgivarens hårdaste åtgärd – är ovanligt. En professor i medicin vid Göteborgs universitet fälldes till exempel 2017 för att i sju fall ha manipulerat bilder i forskningsartiklar som sedan publicerats, men fick behålla jobbet efter en prövning i statens ansvarsnämnd.

I dagarna har Clara med sitt fackförbund Sulf hjälp krävt att avskedet ska ogiltigförklaras, och att hon ska kompenseras med 100 000 kronor i skadestånd.

Om det lyckas är en öppen fråga. Hennes tidigare arbetsgivare, medicinska fakulteten, är angelägen om att förpassa hela den plågsamma affären till historien, och menar att personalchefens digra rapport utgör en slutlig kartläggning av det som hänt. Själva polisutredningen av de många dödshoten lades ned redan den 18 maj i fjol.

Universitetets säkerhetschef Håkan Jönsson meddelar att BMC-ärendet förvisso fortfarande är öppet, men att man just nu inte jobbar aktivt alls med saken.

Med andra ord är vägen tillbaka lång och smal för Clara. Men hon låter beslutsam.

– Jag kommer att driva det här till vägs ände. Till Europadomstolen, om det behövs. Jag kommer inte att spara en krona. Jag inte gjort det jag anklagas för.

Fotnot. Personerna som här kallas Clara, Martin och Lars heter i själva verket något annat.

Fakta

Rollerna på Universitetet

Fakulteten är den övergripande enheten, till exempel för medicin, juridik eller samhällsvetenskap. Den leds av en vald forskare, dekanen, på ett tidsbegränsat mandat.

Fakulteten är organiserad i institutionen. De leds av prefekter, vanligen en erfaren forskare, som väljs på en period om ett par år i taget. Prefekten har arbetsgivaransvar för institutionens anställda.

Forskargruppsledare leder arbetet för en skara forskare med en viss inriktning. Är oftast den mest framträdande forskaren i gruppen, en person som ”bildat skola” inom sin specialitet.

Handledare är en docent eller professor som har till uppgift att vägleda en forskarstudent (ett annat ord för doktorand) fram till en färdig avhandling och doktorsexamen.

Annons

Annons

Annons

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy