En funktion av att resa är att känna förundran inför platser, och påminnas om att den kapaciteten är intakt i en globaliserad värld. Den drivkraften framstår som en central komponent i Liu Xiaodongs kompakta utställning av måleri och teckningar på Louisiana.

Skolad vid konstakademin i Peking, där han numera undervisar, tillhör Liu en generation av realistiska målare som slog igenom på 90-talet. Hans motivvärld har expanderat bort från den egna vardagen till skildringar av hemlandet – exempelvis besökte han den jordbävningsdrabbade staden Beichuan två år efter katastrofen – och globala perspektiv. Med staffli och penslar arbetar han på plats, ett friluftsmåleri med drag av gatufotografiets engagemang för det oväntade eller sällan sedda.

Denna svit av målningar kom till under en resa till Grönland 2017 och en vistelse på ett barnhem. I ”Nuka and his brothers and sisters” står barnen grupperade vid vattnet, en pojke håller ett narvalshorn i handen, som ett spjut redo att kastas. De andra står lugnt och ser på, eller tittar ut mot oss. De minnesvärda kompositionerna har ekon av historiemåleri, men det dramatiska i gester och landskap paras med vardaglighet.

De två största verken skiljer sig dock i komposition. Målningarna är expansiva på ett sätt som aktualiserar det transcendentala i traditionellt romantiskt landskapsmåleri, de pekar på något annat, bortom bildplanet. De är tillkomna i ateljén ett år efter hemkomsten då Liu fick beskedet att en av ungdomarna begått självmord. I ”Melting iceberg” börjar landskapet med en kyrkogård av vita kors, sluttar ner mot hamnen och sveper slutligen ut i ett isbergsbestrött hav. I syskonverket ”Gert is gone”, syns pojken vandra bort i bilden, ut mellan klipporna.

Mycket i informationsmaterialet fokuserar på att konstnären från det folkrika Kina reser till denna glest befolkade plats. Men utställningen utgör en triangulering av platser och relevant är också var den visas. För några veckor sedan skrevs ett avtal mellan den danska statsministern och Grönlands regeringschef om att utreda ”experimentet” på 1950-talet då grönländska barn togs från sina familjer för att utbildas i Danmark. Barnen tappade sitt modersmål och återförenades aldrig med sina familjer utan växte upp på barnhem på Grönland. En av de drabbade kvinnorna sa nyligen till Sveriges Radio: ”Jag har varit väldigt olycklig hela livet. Vi barn har gråtit mycket tillsammans”. I ett pressmeddelande förtydligar Lars Løkke Rasmussen att utredningen inte handlar om skuldfrågan eller om att be om ursäkt, utan om att ”vi alla ska bli klokare”. Långt från ett avslutat kapitel, alltså.

Den koloniala historien komplicerar utställningen, men målningarna har en klarhet och intensitet som kommunicerar bortom den exotifierande sentimentalitet som antyds i förtjusta beskrivningar av ”barnhemmet vid världens ände”. Utställningen är ett måste för den som är intresserad av ett samtida landskapsmåleri som fångar frågor om urban-rural, centrum-periferi, natur-kultur.