Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Mystiska blomster i Isa Oriabure Anderssons debutbok

I barnlitteraturen är naturen ofta besjälad och befolkad av olika väsen, ett sätt att låta människan speglas i det vilda. Johanna Gredfors Ottesen läser Isa Oriabure Anderssons debutbok ”Växternas hemligheter” och hör ett eko från en klassisk svensk sagotradition.

Falsk jerikoros, "Växternas hemligheter", Isa Oriabure Andersson.Bild: Isa Oriabure Andersson

Isa Oriabure Andersson

Växternas hemligheter. Bokförlaget K&R.

På mina barns förskola läser de varje månadsskifte ur ”Linneas årsbok”, Lena Andersons och Christina Björks klassiker från 1982, och använder den som utgångspunkt för samtal om årstidernas växlingar. Så har ofta naturen i barnlitteraturen sett ut, med fokus på de naturvetenskapliga aspekterna av trädgården, odlingen eller landskapet. En annan Anderson-bok (tillsammans med Ulf Svedberg), ”Maja tittar på naturen” från 1983 kommer i nyutgåva på Rabén & Sjögren i vår, och de senaste åren har vi sett en uppsjö av böcker om odling, miljö och naturlära för barn, mer eller mindre fritt illustrerade. Maja Säfströms hyllade ”Fantastiska fakta”-böcker handlar visserligen om djur, men är ett bra exempel på hur genren utvecklats.
Samtidigt som den naturvetenskapliga traditionen är solid har det funnits ett starkt, kanske nödvändigt, parallellt spår där naturupplevelsen lösgörs från det vetenskapliga perspektivet. Genom besjälning kan människan låta naturen spegla henne själv. Så har konstnärer genom historien ofta låtit landskapet fungera, både i traditionellt måleri och även i bilder och berättelser som vänder sig till barn.
I Sverige har det förstås varit den ikoniska Elsa Beskow som på ett egensinnigt sätt blåser liv i naturen, sätter egenskaper, namn och personligheter på växter och blommor som lever där. Många har följt i hennes spår, och Helsingborgsbaserade Isa Oriabure Andersson debuterar nu med en bok som i samma anda tar sig an naturtemat. Med ”Växternas hemligheter” (Bokförlaget KR) sluter hon sig till en sagotradition där naturen är besjälad och befolkad av olika väsen, onda och goda krafter, samtidigt som växternas fysiologiska egenskaper lyfts fram i tillhörande faktarutor.
Boken kretsar kring flickan Flora och de växter som finns på hennes gård, och berättelserna går ofta ut på att ett väsen, en alv, ängel eller liknande, hjälper eller får hjälp av växten. Bokens grundpremisser är till viss del lika Kristina Digmans böcker om flickan Flora – ja, det är samma namn – som också agerar som upptäckare av naturen och växterna där. Men där Digmans Flora rör sig ledigt i naturen, med en kropp som är lika självklar där som gullvivan eller ängsullen, är Oriabure Anderssons Flora aldrig synlig. Läsarens blick är hennes blick. Men även i relationen till naturen är det annorlunda. I ”Växternas hemligheter” stannar Flora vid att bli ett slags förmedlare av växternas berättelser till läsaren, en iakttagare snarare än självständig aktör.
”Växternas hemligheter” är tydligt influerad av de sirligare av Beskows bilder, där vackra små älvor eller prinsessor fladdrar mellan stänglarna. I en samtidskontext skorrar det. Oriabure Andersson är en kompetent tecknare men saknar tydlig stilistisk karaktär, blir alltför osjälvständig i förhållande till traditionen. I kombination med ett ålderdomligt språk blir ”Växternas hemligheter” närmast genrelitteratur, ett svagt eko av ett traditionellt sagoberättande som bildar myter kring växternas levnadssätt.
Isranunkel och bredkaveldun, "Växternas hemligheter", Isa Oriabure Andersson.
Är då tiden för att mystifiera naturen förbi? Nej, snarare tvärtom, men sättet att använda klassiska sagomarkörer kanske är det. I stället kan man, möjligen i takt med att barnlitteraturen sakta vunnit erkännande som egen litterär genre, hitta sådana element i naturlyrik riktad till barn. Lena Sjögrens fina ”Under ett rabarberblad” (2016) är ett exempel på en sådan bok, bland många andra. Också i rena bildberättelser förekommer den besjälade naturen, som till exempel i Jennie Ekströms ”Fröet” från samma år, en virvlande, ordlös berättelse om naturen som bär den ensamme.
Lockelsen i att uppleva en förhöjd verklighet genom besjälad natur tycks i barnlitteraturen vara konstant, även om formen växlar och nya berättelser och bilder ständigt uppstår. Däremot har nog tiden för mytiska förklaringsmodeller i traditionell sagoförpackning ohjälpligt runnit ut.
Gå till toppen